Blogg Cecilias Trädgård

Av de 130 pionerna i min samling är ett fåtal röda. Främst för att de sällan doftar, eller ens doftar gott. Men Inspecteur Lavergne från 1924 är rolig – knopparna ser ut som små raketer, och plantan är lågväxt och ovinglig. Knoppformen gör den lätt att känna igen om man skulle hitta den i blom på en plantskola. Sedan återstår bara att avgöra om plantan är frisk eller har nån dödlig sjukdom…

Sword Dance från 1933 var en av de första halvenkla ( så kallade japanska) som jag köpte in. Festligt burrig blom, och rakväxt planta!

2004 lyckades jag tack vare en vänligt sinnad fastighetschef på Nordiska museet i Stockholm få delningar av ett fyrtiotal luktpioner som kan ha funnits vid Tyresö slott sedan förra sekelskiftet. Samtliga röda sorter, bland annat den ovan, luktar gott, eller åtminstone inte illa. Tyvärr har ingen av förvaltarna till förre markis Lagergrens privatslott brytt sig om att spara köplistor från den tiden, så några namn lär jag aldrig kunna dokumentera… Men enligt markisens publicerade dagböcker (från 1890-talet) ska han ha besökt pionförädlaren Desserts odlingar i södra Frankrike, och måste ha handlat tillräckligt mycket för att föräras en egen namnsort -‘Marquis C. Lagergreen’. Hur den såg ut? “Röd och dubbel”. Liksom sisådär 2000 andra… Den röda pionen ovan kallar jag därför markisens egen – men det kan lika gärna vara en av de övriga röda från Tyresö… På hemsidan finns en kopia av den artikel som publicerades 1913, med bilder tagna på plats i parken. 1930 dog markisen, och testamenterade hus och park till Nordiska museet. Och 74 år senare blev pionerna del av min samling.

Den här pionen kallar jag G18, eftersom den fanns längs gångstråket nedanför slottet. Speciellt är grönsticket på undersidan, och extremt lång blomning. Detsamma gäller de flerfärgade – med flera sidoknoppar blir blomningen lång.

Tyresösamlingen innehåller även några ljuvt rosa flerfärgade skönheter. De doftar lite olika, blommar inte samtidigt, men är tillräckligt lika för att jag ska kalla dem “systrar”. Troligen är de resultatet av en och samma förädlares arbete – kanske Dessert, eller någon av hans föregångare.

Tack markisen! Och tack Henry Olsson, numera pensionerad efter drygt 30 år som trädgårdsmästare på Tyresö slott. Utan hans arbete hade det inte funnits några pioner att rädda…

Förutom de pioner som säljs som delningar av större plantor, bjuder trädgården på en hel del fröplantor. Rosenpionen, Paeonia weitchii, är en lågväxt art med majblom som ger gott om frö. Bebisarna får vita, rosa eller hallonröda blommor, och tål både sol och halvskugga. De vackra bladen är en bonus!

Buskpionerna ger också frö, som för att gro fort måste sås direkt de mognat. Nu tar ju plantorna hand om det själva, så på våren vittjar jag marken runt mina två Rockii-pioner (vita med mörk mitt) och säljer av småplantorna. Räkna med fem år till blom…

Många sår i kruka i stället, men eftersom bara de friska gror i mark slipper jag rensa bort eventuella sjuklingar.. Även den gula buskpionen gav frö i höstas (P lutea med små nickande klockor), så det blir några till salu i maj nångång…

Om man skulle ha turen att få frö på någon av sina luktpioner, är det stört omöjligt att gissa sig till hur bebisarna kommer att se ut. Enligt pionförädlarna bör man räkna med 10000 fröplantor för att få fram en godtagbar ny sort… Sådant tålamod har INTE jag ( och inte heller utrymmet!) så jag nöjer mig med att klona de 1800-talssorter jag har i samlingarna. Och den nya delningen blir en exakt kopia av moderplantan.

Vi skriver den 3 mars 2016 och våren är mild och oblåsig. Trollhasseln ‘Diane’ har slagit ut, och hasselhängena darrar i solen. Nu börjar jakten på den perfekta vasen…

Vaser, urnor, ytterkrukor och såsskålar – allt kan användas bara man har tillgång till några gamla blomstöd. Man kan hitta dem på loppis i keramik, metall och pressglas, och de gör allt enklare… Här några köpetulpaner ihop med några blomgrenar från reahortensior och pärlhyacinter. Lökarna och buskarna får vänta in våren på någon skyddad plats tills jag kan gräva ner dem. Och blommorna får en chans till att glänsa…

Det snilliga är att man kan använda nästan vadsomhelst som vas – en sockerskål, eller ett vackert lågt fat. Man kan till och med utnyttja flera blomstöd för att skapa små landskap på ett dukat bord – utan att buketterna behöver bli så höga. Här är det Geflemodeller med olika glasyr. I såsskålen överst ryms en stor klarglasinsats.

I paviljongen hittar du annat till salu: bilder, böcker, gamla lerkrukor, och en och annan golvvas om du har tur…

I år firar jag sjuårsjubileum i Cecilias Trädgård – bygget av trädgården startade i månadsskiftet mars – april år 2009, och avslutades i september samma år med bygget av dammen och paviljongen.

Det måste ju förstås FIRAS!!!

Från och med premiärsöndagen den 3/4 kommer jag att finnas i trädgården dagtid för den som vill komma förbi och kolla vårblomningen, fråga mig till råds om växter eller design, eller kanske köpa med sig en växt eller två. Ring för säkerhets skull 0736 643230 så jag inte är iväg på nåt ärende…

Bland till salu-bloggarna hittar du rosor och pioner, iris och gammaldags perenner och annat som finns att köpa, inklusive loppisprylar, begagnade trädgårdsböcker, porslin och textilier. Av totalt 1400 växter i trädgården finns massor som ska lyftas, delas och säljas, så urvalet kommer att variera beroende på när man kommer.

Egen fikakorg går bra att ta med, eller så bokar man ekofika av mig några dagar i förväg.

Romersk malört, gammal enkel (och dubbel) prästkrage, aklejruta, krusrenfana och gammal vit höstflox är några av växterna som trängs i en av rabatterna i trädgården.

I april kommer jag att börja bygga nya parkeringslådor för delade perenner, komposten ska vittjas, buskar tuktas och ogräs rensas. Välkomna!

När folk talar om tyskiris, dvs Iris x germanica – är det ofta de färgstarka moderna hybriderna som får mest uppmärksamhet. Den här mörka skönheten heter ‘Superstition’ och doftar, som många andra moderna sorter, lite grann som plockgodis…

Detsamma gäller ‘Loop de Loop’ – storblommig men som de flesta moderna inte speciellt vital. Tillskott av fosfor – i form av till exempel vedaska eller benmjöl – krävs för att säkra blomningen.

Annat är det med de äldre sorterna tyskiris. En av dem är ursprungligen från Grekland, och donerades av en Särödam redan 1998. Bra spridningsförmåga, lagom höjd så den inte riskerar att falla omkull vid blomningen, och lätt att föröka och dela..

De flesta av mina besökare är övertygade om att Åkes iris är en “nyhet”. Åke i Sandbäck som jag fick den från menade att den åtminstone var trettio år gammal. Och när jag hittade tvillingen på Landerisamlingen i Botaniska trädgården i Göteborg var den märkt “Finland, före 1950”..

Den ljuvliga sammetslila irisen kommer från en gård nära Äskhult by. Det var damens make som hittat den vid en annan ännu äldre gård, och räddat med sig den. Nu var han död, och frun sa ointresserat: Ta dem om du vill! Jag ska ändå gräva upp och slänga dem… Det finns två varianter av teckning i de inre blombladen – den ena med utsökta strimmor.

Några av mina gammaldags iris har fått namn efter gården eller donatorn – till exempel Elvira i Gäddebäckshult (en citron-och krämvit skönhet) eller “Gubben i lur” – en ljuvt himmelsblå iris som doftar svagt av violpastiller…

Det kan tyckas som om många äldre sorter ser väldigt likartade ut. Och det stämmer… Många snarlika sorter kan ha utvecklats på olika gårdar, och dessutom har mängder av sorter i handeln inte varit speciellt olika – utom till namnet som ofta gått förlorat. Den gula och brunlila irisen är en av mina mest långblommande, och håller fint i vas.

Till sist en art som lär ha 2000 år på nacken… Roten från Iris Florentina, eller violirisen, sägs ha använts för att smaksätta violpastiller redan på romartiden. Doften av blommorna är lika violig, och ljuvlig!