Av de 130 pionerna i min samling är ett fåtal röda. Främst för att de sällan doftar, eller ens doftar gott. Men Inspecteur Lavergne från 1924 är rolig – knopparna ser ut som små raketer, och plantan är lågväxt och ovinglig. Knoppformen gör den lätt att känna igen om man skulle hitta den i blom på en plantskola. Sedan återstår bara att avgöra om plantan är frisk eller har nån dödlig sjukdom…

Sword Dance från 1933 var en av de första halvenkla ( så kallade japanska) som jag köpte in. Festligt burrig blom, och rakväxt planta!

2004 lyckades jag tack vare en vänligt sinnad fastighetschef på Nordiska museet i Stockholm få delningar av ett fyrtiotal luktpioner som kan ha funnits vid Tyresö slott sedan förra sekelskiftet. Samtliga röda sorter, bland annat den ovan, luktar gott, eller åtminstone inte illa. Tyvärr har ingen av förvaltarna till förre markis Lagergrens privatslott brytt sig om att spara köplistor från den tiden, så några namn lär jag aldrig kunna dokumentera… Men enligt markisens publicerade dagböcker (från 1890-talet) ska han ha besökt pionförädlaren Desserts odlingar i södra Frankrike, och måste ha handlat tillräckligt mycket för att föräras en egen namnsort -‘Marquis C. Lagergreen’. Hur den såg ut? “Röd och dubbel”. Liksom sisådär 2000 andra… Den röda pionen ovan kallar jag därför markisens egen – men det kan lika gärna vara en av de övriga röda från Tyresö… På hemsidan finns en kopia av den artikel som publicerades 1913, med bilder tagna på plats i parken. 1930 dog markisen, och testamenterade hus och park till Nordiska museet. Och 74 år senare blev pionerna del av min samling.

Den här pionen kallar jag G18, eftersom den fanns längs gångstråket nedanför slottet. Speciellt är grönsticket på undersidan, och extremt lång blomning. Detsamma gäller de flerfärgade – med flera sidoknoppar blir blomningen lång.

Tyresösamlingen innehåller även några ljuvt rosa flerfärgade skönheter. De doftar lite olika, blommar inte samtidigt, men är tillräckligt lika för att jag ska kalla dem “systrar”. Troligen är de resultatet av en och samma förädlares arbete – kanske Dessert, eller någon av hans föregångare.

Tack markisen! Och tack Henry Olsson, numera pensionerad efter drygt 30 år som trädgårdsmästare på Tyresö slott. Utan hans arbete hade det inte funnits några pioner att rädda…