Blogg Cecilias Trädgård

Inför min bildutställning i månadsskiftet röjde jag ut paviljongen – och det gav inspiration till en brutalsanering även i skugglunden. Självsådder och nässlor i all ära. Men till och med jag kan nå en gräns för vad som kan anses charmigt och insektsgynnande.

I söndags var det dags. Varför har jag rodgersiaklungor på tre ställen?! Och hur många bebisar kan man spara av även fem extremt ovanliga vildinsamlade aruncus från Kina?? Och hur klädsamt är det EGENTLIGEN att gulvedens stam är täckt av en vildväxt klätterhortensia – trots allt jobb jag lagt ner på att få den att överleva i flera år??

Enda problemet med att ta bort är att man måste hitta på något nytt att sätta dit… Och att rötterna till de små telningarna finns kvar under mark.

Men gulveden utan lurv längs stammen ser nu en meter högre ut. Och under buxbommen hittade jag min mörkaste trilliumplanta full av mogna frön!

När jag var praktikant på Botaniska trädgården 1999 sa min chef alltid: Växten vet bäst!! På något vis har det funnits kvar i mig som ett förslag till skötselråd, och en metod att åstadkomma den önskade djungelkänslan i min visningsträdgård. MEN. När jag klippt bort två kubikmeter rodgersiablad kunde jag använda den ingång till skugglunden som varit blockerad de senaste tre åren – och det var faktiskt en befriande känsla!

Och så har parasollbladet fått en chans att sprida sig…

Kanske jag skulle försöka flytta in några av gullbandsliljorna – och den vackra Casablanca. Och en och annan minirododendron, som stått på tillväxt i plantskolan sedan Lindhult tömdes förra våren. Plats för nya tankar och kompositioner – hurra!

Tala om buketter! I förra veckan hälsade jag på Ingegerd och Alf och fick med mig ett färgsprakande fång dalior hem. Det var förra hösten jag upptäckte deras trädgård på väg till en kund nära Sjönevad. Inom kort kommer en artikel om Gunnarstorps trädgårdar i Hallands nyheter, och jag måste visa några bilder även här på bloggen…

Första gången jag var förbi vid midsommar var klockrankorna i Alfs hembyggda pergola nysatta, och daliaraderna stod i knopp. Men nu blommar otaliga daliasorter – gamla och mer moderna, enkla och superdubbla, och spännande självsådder därtill.

Under min vernissage kom Ingegerd och Alf med ett par buketter som säger det mesta om deras kärlek till färg och form.När jag går omkring i deras trädgård ser jag överallt prov på tid och kärlek i de torkade kransarna, arbetsredskapen och snittblommorna som väntar på att bindas till buketter. Och även om man är välkommen att plocka sin egen bukett, satsa en extra slant på en av Ingegerds unika kompositioner. Och varför inte gå en kurs i kransbinderi till hösten?

Duchesse d’Angouleme, en av mina favoritrosor, och pionen Reine Hortense står fortfarande i krukor i väntan på att nya bäddar blir iordningsställda. Regnskvätten som kom var inte tillräcklig för att förvandla jorden till något mindre betonglikt, så planterandet får nog vänta några dagar till…

I morgon kommer ett gäng från Hestra på besök, och tack och lov blommar både pionerna och rosorna för fullt. Här är det Avalanche, en doftande 1800-talssort som är ovanligt långblommande.

Senaste projektet på gång är en squashinstallation… Jag fick just en leverans av nätta halmbalar och ska GO COUNTRY – runt pallkragarna och mina frösådda vinter- och sommarsquash tänkte jag bygga en upphöjd yta där pumporna sedan ska få sprida ut sig under sommaren. Kanske blir det lite bondska sittkuddar vid sidan om – får grunna ett tag till …

Trots annonserade visningar av min unika pionsamling var mina senaste besökare fascinerade av helt andra växter. – Men… sa en äldre gentleman i söndags – det där är ju ett naturens mirakel!! Han och frun stod länge böjda över den halvt utslagna prydnadslöken Allium Christophii. – Ja, jag har inte en enda pion, sa en tjej på besök med sin mamma. – För mig doftar alla underbart, men jag ser inte skillnad på dem! – Nej, fy! sa modern lutad över en annan vit pion. Den där luktar INTE gott!!

Av mina 42 luktpioner från Tyresö slott finns det flera röda sorter. Eftersom markisen som införskaffade dem från Frankrike shoppade tillräckligt mycket från monsieur Desserts plantskola kring 1900-talets början, döpte de 1913 en röd dubbel pion till Marquise C. Lagergreen. Den röda i bild ovan, har jag bestämt utan några som helst bevis, är nog markisens! Och doften är ovanligt fin för en röd sort – de luktar oftast inget, eller illa…

Det sägs bland pionförädlare att man behöver så 10000 pionfrön för att få fram en planta värd att föröka och lansera… Tänk då hur många års arbete som legat bakom de kanske 8000 luktpionsorter som förärats ett namn från 1800-talets mitt till idag! Att dessa klenoder dessutom ännu går att få tag på är ett smärre mirakel. I höstas byggde jag på min samling med 25 “nya” sorter – den äldsta registrerad på 1860-talet!

De flesta går i blom redan i år så att jag kan bekräfta om sortnamnet stämmer med beskrivningar i pionlitteraturen. Den enkla pionen däremot – här matchad av en ljuvt skir weigela – är och förblir namnlös. För många år sedan dök den upp som ett trotsigt rotskott intill en klenväxande buskpion. Resolut kapade jag buskdelen av plantan, och lät grundstammen ta över. Döm om min förvåning när den första gången gick i blom!! Kinas produktion av buskpioner som ympas på rötter av frösådda lukt- och bondpioner är gigantisk, och mycket som inte säljs i Kina går på export. En miljardindustri betyder miljoner frösådder, och några bör alltså bli skönheter som denna…! Det kan tyckas brutalt av mig att döda en buskpion, men de ympade varianterna är bara härdiga till zon II, medan frösådda Paeonia suffruticosa tål upp till zon V.

Att den är född i Kina kan kanske förklara varför den älskat årets tropikvärme. Den har aldrig blommat så yppigt som nu.

Ibland när jag vandrar runt i trädgården tycker jag att de flesta av mina växter är del av naturens under. Former, färgskiftningar, dofter – hur det känns att klappa bladen, grenarna och blombladen – alla dessa sinnesintryck gör att jag känna sorg över de människor som lever sitt liv långt ifrån såväl vild som tam natur. – Jaså du är ute mycket i naturen? säger någon. Jag tycker det är jobbigt med alla kryp och äckliga insekter. Och så regnar det ju jämt, och då kan man ju inte vara ute!!

När är man INTE i naturen? All luft, allt vatten, och alla gifter delar vi med övriga varelser på klotet. Att tro att man mår bättre eller ens KAN isolera sig är en illusion – och en fara för allas vår fortsatta existens tillsammans.

Nu blommar det… I morse tog jag en sväng bland gigantiska pionruggar och visste knappt vart jag skulle rikta kameran. Tre veckor tidigare än förra året slår nästan alla pionsorterna ut samtidigt. Söndagens och måndagens parkbesökare bjöds på årets första guidning bland markis Lagergrens Tyresöpioner, mina växtfynd från torp och gårdar i Halland, och ett otal rosa pioner med olika doft.

Fram till och med midsommar visar jag den unika pionsamlingen nästan dagligen från och med i morgon torsdag 9/6 kl 15-17 och fredag 10/6 kl 15-17.

Lördag 11/6 visas pionerna kl 14-16. Söndagar är det som vanligt öppet mellan kl 12 och kl 15. Ta gärna med egen kaffekorg – det finns gott om sittplatser både i parken och i paviljongen!

Kolla lokalpressen eller www.marknadvarberg .se (under Evevemang) för övriga visningstider! Eller ring mig på telefon 0736 – 64 32 30. Du kan även boka gruppbesök men var ute i god tid…