Trots annonserade visningar av min unika pionsamling var mina senaste besökare fascinerade av helt andra växter. – Men… sa en äldre gentleman i söndags – det där är ju ett naturens mirakel!! Han och frun stod länge böjda över den halvt utslagna prydnadslöken Allium Christophii. – Ja, jag har inte en enda pion, sa en tjej på besök med sin mamma. – För mig doftar alla underbart, men jag ser inte skillnad på dem! – Nej, fy! sa modern lutad över en annan vit pion. Den där luktar INTE gott!!

Av mina 42 luktpioner från Tyresö slott finns det flera röda sorter. Eftersom markisen som införskaffade dem från Frankrike shoppade tillräckligt mycket från monsieur Desserts plantskola kring 1900-talets början, döpte de 1913 en röd dubbel pion till Marquise C. Lagergreen. Den röda i bild ovan, har jag bestämt utan några som helst bevis, är nog markisens! Och doften är ovanligt fin för en röd sort – de luktar oftast inget, eller illa…

Det sägs bland pionförädlare att man behöver så 10000 pionfrön för att få fram en planta värd att föröka och lansera… Tänk då hur många års arbete som legat bakom de kanske 8000 luktpionsorter som förärats ett namn från 1800-talets mitt till idag! Att dessa klenoder dessutom ännu går att få tag på är ett smärre mirakel. I höstas byggde jag på min samling med 25 “nya” sorter – den äldsta registrerad på 1860-talet!

De flesta går i blom redan i år så att jag kan bekräfta om sortnamnet stämmer med beskrivningar i pionlitteraturen. Den enkla pionen däremot – här matchad av en ljuvt skir weigela – är och förblir namnlös. För många år sedan dök den upp som ett trotsigt rotskott intill en klenväxande buskpion. Resolut kapade jag buskdelen av plantan, och lät grundstammen ta över. Döm om min förvåning när den första gången gick i blom!! Kinas produktion av buskpioner som ympas på rötter av frösådda lukt- och bondpioner är gigantisk, och mycket som inte säljs i Kina går på export. En miljardindustri betyder miljoner frösådder, och några bör alltså bli skönheter som denna…! Det kan tyckas brutalt av mig att döda en buskpion, men de ympade varianterna är bara härdiga till zon II, medan frösådda Paeonia suffruticosa tål upp till zon V.

Att den är född i Kina kan kanske förklara varför den älskat årets tropikvärme. Den har aldrig blommat så yppigt som nu.

Ibland när jag vandrar runt i trädgården tycker jag att de flesta av mina växter är del av naturens under. Former, färgskiftningar, dofter – hur det känns att klappa bladen, grenarna och blombladen – alla dessa sinnesintryck gör att jag känna sorg över de människor som lever sitt liv långt ifrån såväl vild som tam natur. – Jaså du är ute mycket i naturen? säger någon. Jag tycker det är jobbigt med alla kryp och äckliga insekter. Och så regnar det ju jämt, och då kan man ju inte vara ute!!

När är man INTE i naturen? All luft, allt vatten, och alla gifter delar vi med övriga varelser på klotet. Att tro att man mår bättre eller ens KAN isolera sig är en illusion – och en fara för allas vår fortsatta existens tillsammans.