Inför min bildutställning i månadsskiftet röjde jag ut paviljongen – och det gav inspiration till en brutalsanering även i skugglunden. Självsådder och nässlor i all ära. Men till och med jag kan nå en gräns för vad som kan anses charmigt och insektsgynnande.
I söndags var det dags. Varför har jag rodgersiaklungor på tre ställen?! Och hur många bebisar kan man spara av även fem extremt ovanliga vildinsamlade aruncus från Kina?? Och hur klädsamt är det EGENTLIGEN att gulvedens stam är täckt av en vildväxt klätterhortensia – trots allt jobb jag lagt ner på att få den att överleva i flera år??
Enda problemet med att ta bort är att man måste hitta på något nytt att sätta dit… Och att rötterna till de små telningarna finns kvar under mark.
Men gulveden utan lurv längs stammen ser nu en meter högre ut. Och under buxbommen hittade jag min mörkaste trilliumplanta full av mogna frön!
När jag var praktikant på Botaniska trädgården 1999 sa min chef alltid: Växten vet bäst!! På något vis har det funnits kvar i mig som ett förslag till skötselråd, och en metod att åstadkomma den önskade djungelkänslan i min visningsträdgård. MEN. När jag klippt bort två kubikmeter rodgersiablad kunde jag använda den ingång till skugglunden som varit blockerad de senaste tre åren – och det var faktiskt en befriande känsla!
Och så har parasollbladet fått en chans att sprida sig…
Kanske jag skulle försöka flytta in några av gullbandsliljorna – och den vackra Casablanca. Och en och annan minirododendron, som stått på tillväxt i plantskolan sedan Lindhult tömdes förra våren. Plats för nya tankar och kompositioner – hurra!
