Blogg Cecilias Trädgård

Gå in på en bilverkstad och fråga om de kan bjuda på några tips så du kan fixa generatorn på egen hand. Be sedan en trädgårdsdesigner om några bra tips, inför dina markarbeten. Varför antas jag använda min “fantasi” och mekanikern inte?

Enligt en forskare i kreativitet tar det sisådär 10000 timmar att bli en mästare på något. Lägger man en timme i veckan på att utvecklas inom ett ämne tar det 196 år. Lägger man tre timmar i veckan går det på ynka 64 år att bli en mästare.

Personligen har jag de senaste 18 åren lagt hela min kraft (OCH även fantasi och styrda visualiseringar) på att bygga trädgårdar, naturmiljöer och trolska rum. Jag har lyft, flyttat, delat och planterat oräkneliga växter, umgåtts med andras visioner, kunnande och trädgårdsbyggen, och dirigerat ett otal grävmaskinister, hjullastare och trädgårdsarbetare. Med 20 timmar per vecka hamnar jag på 18700 timmar. Så om jag får ge ett tips är det följande: Anlita nån som kan…Och som har mer än fantasi.

En av mina vårkunder har precis blivit med sekelskifteshus och vidhängande snårdjungel. Man kan lugnt säga att de inte ser träden för bara skog. Under mitt besök frös vi oss runt bland förväxta björkar, travar av fällen och sanka dikes-gölar. Det de heller inte kan se är den i fastighetsreklamen så vaga men frestande “potentialen”. Det är det JAG tar betalt för – att se det som skyms av oytor, oharmoniska trädgårdsrum och pinniga trädben. Det ska bli spännande att återkomma när gallringen är klar. Jag ser redan den nya skugglunden, komplett med det lilla diket…

Ibland bokar mina kunder in mig innan all markplanering gjorts, och utrymmet för innovativa lösningar finns kvar. På en tomt strax utanför Tvååker var muren planerad och på väg att byggas. Den mer organiskt formade stenanläggning jag valde hällar till gav en spännande kontrast till den strikta muren. De upphöjda kanterna ger plats för bättre jorddjup – och de växter som planteras har större chans att trivas.

Den nedre delen av tomten rymde något som artigt kunde kallas syrénberså – Ett snår av fulklippta buskar och rotskott, ihop med en mindre pigg apel som senast gav fem äpplen, en halv ek, en lekstuga på väg bort, och några körsbärsträd som heller aldrig gett mycket frukt. Kunden slog ut med armarna lite hjälplöst och sa: Vad ska vi göra med det här??

Varken uppifrån vägen eller nerifrån parkeringen var dungen någon direkt skönhetsupplevelse, och platsade definitivt under rubriken “oyta”. Men anledningen till att jag föreslog total utrotning var att syrénrötterna skulle bli ett aldrig sinande problem, skymma den planerade muren, och omöjliggöra plantering av något annat och roligare. Eller planering av något annat – till exempel en sittyta med en vacker spaljé som insynsskydd.

Mari Ragnhult är konstnär med fantastisk känsla för färg och ett säkert öga för naturens rikedom på detaljer. Vi delar kärleken till både form och natur, men det var ändå nervöst att få förtroendet att bygga om hennes igenväxta slänt. Det är inte ofta jag rekommenderar totalslakt av en yta, men när jorden är full av vinda och kirskål måste den bort. De stora rododendronbuskarna behövde lyftas eftersom de skymde utsikten från ateljéfönstren, och fick bilda stomme till den nya anläggningen.

Mina designelever brukar fråga: “Men vad ska man börja med?! Växterna? Eller gångarna??” Och trots femton års designkurser har jag lika svårt att svara. För själv börjar jag olika varje gång… Ofta är det platsen, inte plantorna som blir startpunkt. Marklutning kräver något slags nivåbyggande – åtminstone om man har som mål att växterna ska trivas… Vart marken lutar – åt söder eller norr – hur blåsigt läget är och den befintliga jordmånen styr också växtvalen. Och så sätter omgivningen sina gränser. Skuggande träd, törstiga björkrötter, omfångsrika grannhäckar eller byggnader behöver tas med i kalkylen, etc, etc, etc.

Ett råd jag brukar ge är: Börja med det viktigaste! I Maris slänt valde jag att låta hennes fars frösådda rododendron dominera – både i höjd och i position. Från huset sett bildar de en slags portal vänster och höger om siktlinjen – och styr därmed både hur stor ytan måste bli för att det inte ska se för trångt ut och var gången måste hamna… Deras position styr även övriga växters placering. För om något annat tillåts bli bredare högre eller stiligare, då ÄR ju inte roddisarna “viktigast” längre! Lägre grupper av julrosor fungerade jättebra, liksom lägre långsamväxande lönnar.

Pallisaden byggd av ekstockar avgränsar den nivå som kommer att innehålla en hemmabyggd stocksoffa och fler av Maris naturstilleben. Nu i februari ska det transporteras drivved att komplettera fågelbo-installationen (översta bilden), läggas duk och markgrus till ytan framför ateljén, och sedan är det bara att vänta in vårblommande narcisser, julrosor, snödroppar och vivor…

Att bygga sitt trädgårdsrum kan handla om att försöka göra allt rätt. Rätt sorts växter, material till altandäck, gångar och portaler, rätt sorts växthus, grindar och växthöjder, och framför allt rätt sorts accessoarer. Men som Karin Berglund gillar att hävda FINNS det inget som är “rätt”. -I sin egen trädgård, säger hon, gör man som man vill!!!

I trädgårdshistorien finner man en tunn demarkationslinje mellan de som älskar att hata tomtar – och de som älskar att fylla alla tomrum med dem, samman med plastälgar i miniatyr, rådjur i keramik och annat pynt från jordens alla hörn. Själv är jag oresonligt kär i min flamingo i blå plast, numera klädsamt överväxt med gula och gröna alger. Jag är även mycket glad åt den trasiga sjögurkan i noppig keramik. Och jag ber inte om ursäkt. För om det är något jag lärt mig efter att ha formgett och anlagt ett åttiotal trädgårdar – man måste våga vara ärlig mot sina preferenser. Annars blir trädgården bara en blek kopia av någon annans smak och stil.

Att våga vara barnslig är att säga; Detta gläder mig. Detta ger min själ vingar och får mig att le. Detta är en miljö som bringar harmoni till min vardag.

1998 gick jag en kurs i cementgjutning, och i förra veckan hittade jag en av konstruktionsskisserna. “Ej gjord” står det på skissen. Antagligen tyckte jag den var för löjlig…

Texten lyder: Tvåvåningsbad för gråsparvar med trampolin och snorkeluthyrning.

I Vallda formgav jag för många år sedan en ny entréyta med utvalda stenhällar från bland annat Fjärås Grus & Makadam. Min grävare hade uppdragits av en kund att forsla bort takblocken från en gammal jordkällare, och dessa kom som en skänk från gudarna när vi anlade en ny trapp från parkeringen upp till platån vid ytterdörren. Först ville min uppdragsgivare kunden behålla den vingliga raka och branta trappen (ritad till höger i skissen ovan) men hällarna fick dem på bättre tankar. I anslutning till det nya entréplanet med offerdalskiffer passade vi in några enorma hällar som sedan såg ut som om de alltid legat där…

Spaljén och entrédörrens nya och generösare trapp bildade ett i mitt tycke intimare rum, med plats för fikabord, barnlek, och klätterväxter. Först i våras var jag på återbesök och kunde konstatera att allt verkade ha tålt tidens tand.

Till den platsbyggda spaljén valde jag lärk, eftersom det inte behöver oljas eller målas, och åldras med stor skönhet. Den grånande patinan matchar ju också tonerna i skiffer och naturhällar, vilket bidrar till att binda samman de olika delarna av kompositionen till en helhet.