Julrosorna har blommat sedan veckor, och det finns gott om fröbebisar till salu… En av moderplantorna är den grönblommande och friska Helleborus foetidus med ursprung i Karin Berglunds trädgård.
I dammen kryllar det också av bebisar – fast de är inte till salu…
Sedan grodorna lade sina ägg för några veckor sedan har alla kläckts, och nu väntar väl salamandrarna på varsitt skrovmål…
Förutom vita och rutiga kungsängsliljor säljer jag treblad med ursprung från Botaniska trädgården. Fröplantorna innehåller flera arters gener, så bladfärg, fläckning och blomfärg varierar.
Till vänster om trilliumplantorna har en annan favorit frösått sig. Haquetia epipactis heter den, och ser ut som en prydlig majblomma som aldrig vissnar… Precis som hos julrosorna är även frökapslarna tilltalande.
För dig som vill njuta av tidig vårfägring finns mycket att titta på i trädgården nu. Jag öppnade ju för säsongen redan i början av april, men först nu slipper besökarna gå omkring iklädda päls!
Pioner finns till salu i kruka, men de flesta föredrar nog att se mina 130 sorter i blom innan de väljer sina favoriter. Jag säljer både på postorder och för hämtning till hösten, när pioner mår bäst av att delas. Med tidiga arter, dill- och rosenpioner, buskpioner samt tidiga till sena luktpioner varar pionblomningen från maj till juli…
En annan goding är den dubbla och enkla blodroten – båda sorterna blommar för fullt just nu, ihop med de julrosor jag fick från Lindhults plantskola förra våren.
Välkommen att fynda, eller bara strosa runt i trädgården! Öppet säkrast söndagar 12 till 3, men jag är på plats varje dag nu så det är bara att plinga, eller komma förbi! Cecilia, trädgårdsmästare
För några år sedan hade jag besök av Sara från Borås. Eftersom hon jobbar med barn föreslog hon något så barnsligt som att vi skulle provsmaka mina olika sorter svarta vinbär. Jaha, sa jag förvånat – vinbär som vinbär trodde jag i min enfald! Och mycket riktigt smakade alla mina sex sorter olika. Klart godast var den sort jag hittat många år tidigare intill ett förfallet skogsboställe nära Hällingsjö – troligen min äldsta eftersom stugan enligt en rostig skylt senast beboddes 1921… Vilken hembygdsförening som hållit skogen stången vet jag inte. Kanske det var de som satt vinbäret, kaprifolerna och pingstliljorna. Några år senare var rucklet rivet – och den omgivande skogen fällts över resterna av trädgård… 
Visst verkar det fånigt att försöka se skillnader mellan taggar?? Men kanske är det för att många varken tittar på eller provsmakar sina gamla “risiga” bärbuskar som de grävs upp och slängs. Och ersätts med “moderna” sorter importerade från kontinenten. Gamla växter är inte “bara kulturhistoria” men även smakhistoria som är värd att bevara.
Till sist en goding från pappas och mammas Faluträdgård. En modernare sort från 60-talet,med röda, tunnskaliga bär och frisk växt. Tyvärr är krusbär svårare att föröka från sticklingar, och i stället använder man sig av avläggning – dvs grenar som täcks med jord för att lockas att bilda nya rötter. Det tar tid – men är fullt möjligt.
När folk talar om tyskiris, dvs Iris x germanica – är det ofta de färgstarka moderna hybriderna som får mest uppmärksamhet. Den här mörka skönheten heter ‘Superstition’ och doftar, som många andra moderna sorter, lite grann som plockgodis…
Detsamma gäller ‘Loop de Loop’ – storblommig men som de flesta moderna inte speciellt vital. Tillskott av fosfor – i form av till exempel vedaska eller benmjöl – krävs för att säkra blomningen.
De flesta av mina besökare är övertygade om att Åkes iris är en “nyhet”. Åke i Sandbäck som jag fick den från menade att den åtminstone var trettio år gammal. Och när jag hittade tvillingen på Landerisamlingen i Botaniska trädgården i Göteborg var den märkt “Finland, före 1950”..
Den ljuvliga sammetslila irisen kommer från en gård nära Äskhult by. Det var damens make som hittat den vid en annan ännu äldre gård, och räddat med sig den. Nu var han död, och frun sa ointresserat: Ta dem om du vill! Jag ska ändå gräva upp och slänga dem… Det finns två varianter av teckning i de inre blombladen – den ena med utsökta strimmor.
Några av mina gammaldags iris har fått namn efter gården eller donatorn – till exempel Elvira i Gäddebäckshult (en citron-och krämvit skönhet) eller “Gubben i lur” – en ljuvt himmelsblå iris som doftar svagt av violpastiller…
Det kan tyckas som om många äldre sorter ser väldigt likartade ut. Och det stämmer… Många snarlika sorter kan ha utvecklats på olika gårdar, och dessutom har mängder av sorter i handeln inte varit speciellt olika – utom till namnet som ofta gått förlorat. Den gula och brunlila irisen är en av mina mest långblommande, och håller fint i vas.
Till sist en art som lär ha 2000 år på nacken… Roten från Iris Florentina, eller violirisen, sägs ha använts för att smaksätta violpastiller redan på romartiden. Doften av blommorna är lika violig, och ljuvlig!
Albertine, en fantastisk klätterros från 1921, var en av förra sommarens besöksfavoriter. En annan av favoriterna var Pembertonrosen Cornelia från 1925 – i blom fram till första frost i november… Båda är härdiga till zon 3.
Erinnerung an Brod, en gammal ungersk ros från 1886, träffade jag första gången i Fredriksdals rosmuseum. Där täckte den en 2×4 meters spaljé, men i min trädgård är den mer normal och klarar sig utan spaljering. Zon 3
Maiden’s Blush från sisådär 1629! Härdig, växer utmärkt på egna rötter, doftar…
Minette från 1819 är en albaros som ofta hittas förvildad på gamla boställen. Vilket betyder att den klara vadsomhelst utan skötsel. Rotäkta exemplar passar för lähäckar i utkanten av trädgården. Rosa ljuvt doftande knubbiga blommor, zon 7…(Ej bild)
Till gallicafamiljen hör även Tuscany från sent 1500-tal(!). Mörk, engångsblommande och trevligt lågväxt. Rotäkta exemplar.
Bourbonrosorna hör till de som man bara fastnar för – doften, formen, färgskalan…
Honorine de Brabant blir spännande att få provodla, och extra-ex finns till salu i vår.
Wrams Gunnarstorp är en doldis utan känt födelseår, men det gör inget… Klätterros som klarar sig utan stöd, om man vill ha ett vällande växtsätt, fruktig doft, och med blom på oklippta årsskott håller den på till frost!
Den nedersta rosen är en okänd bourbon som jag döpt efter donatorn: Elsas mormors ros. Har anor från 1890-talet, och säljs som rotäkta. Blir med tiden hög och rikblommande och doftar förstås ljuvligt!
Manning’s Blush har funnits med sedan 1797, och får väl anses vara väldigt typisk för familjen…
Fritz Nobis från 1940 har terosblod och bör alltså dofta annat än “bara” äpple! En av föräldrarna är Magnifica, och den är härdig till zon 5.
Så kommer vi till damascenarosorna… Två av mina första “hitterosor” från en nedbränd gård nära Gunnebo slott räddades som små skrangliga rötter, men har växt till sig under femton år på egna rötter. Den ena finns nu på Fredriksdals rosgenbank i väntan på att få ett namn…
Ros nummer två ska vara den Blush Damask som har anor sedan slutet på 1700-talet.
En av de mörkaste damaskrosorna är Duc de Cambridge från förra sekelskiftet. Härdig till zon 5, och utsökt vacker!
Bland pimpinellrosorna finns arten – salt- vind- och svälttålig som inga andra. Men där finns även Kordes korsning med terosdoft: Fruhlingsduft från 1949. Kraftig, storblommig och frisk. Användes förut som allébuskage vid Åsainfarten…
Stanwell Perpetual från 1838 är, som namnet antyder, evigblommande. Lika tålig som arten, och rotäkta plantor finns till salu.
För den som gillar det vilda har jag även frösådda pimpinellrosor till salu. Moderplantan sådde jag ur ett nypon från ett Hällingsjötorp på dekis. Rosorna har små ljusrosa majblom, och vackra svarta klotrunda nypon. Höjd circa 1,5 till 2 meter.
Till sist har vi kommit till rugosafamiljen – de allmänt använda vresrosorna. Rådjurssäkra, tokblommande fram till frost (om man plockar bort nyponen) och härdigare än de flesta andra rosor. Min första vita dubbla rugosa kom som donation från Budskär på 90-talet. Har ej namnsatts, men är mer regnvädertålig än den vanliga Blanc double de Coubert. Blir hög som på bilden i skugga, men “bara” 1,8 meter i sol. Formen på blommorna är utsökt, och doften likaså!
En annan rugosafavorit är Roseraie de l’Hay från 1901. Härdig till zon 6, väldoftande och med vacker “kropp” som tål klippning lika gärna som nedsågning till mark utan att bekommas.
Fast jag föredrar den otuktad som här vid bakre grinden i trädgården..(Till vänster Tomtorpets pion). Ett fåtal rotäkta exemplar finns till salu i vår.
Till våren kommer jag att försöka få fram sticklingsförökade plantor från min förtjusande White Grootendorst. Ovanligare än sin röda syster, och lanserad 1962.