En av mina favoritpioner hör till världens mest älskade – och lanserades år 1856… Duchesse de Nemours har allt – doft av liljekonvalj, nätta plattdubbla blommor som vissnar snyggt, och drivor av sidoknoppar som ger lång blomningstid. Dessutom går den snabbt i blom efter omplantering – även när saluroten är liten. Men det finns gränser – här nedan är den högra av tre delningar för liten för att orka igenom vintern utan specialskydd, och får därför stå på tillväxt med ett litet halmtäcke i en av mina förökningslådor.
En av mina andra favoritpioner härstammar från Tyresö slott och sekelskiftet 1900. Också den är vit, men med en ljuvlig rosa schattering under de nedersta blombladen. I lördags fick jag hjälp att lyfta den – Jennie som stått på kö ett par år för att få köpa en delning skötte ena grepen och jag den andra för att knixa jätteroten ur jorden. Här ligger den till tork i skottkärran, och idag går den att dela utan risk för skador….
Som synes kan pionrötter se ut lite hur som helst, och skiljer sig dessutom när det gäller hur lätta de är att dela. Viktigast är att orka vänta – efter någon dag eller två har rötterna dragit ihop sig, vilket gör det lättare att få loss slingerrötterna från varann. Nedan är det den flerfärgade från Tyresö som legat till tork sen i fredags. Idag tisdag gick det lätt att rucka på heffaklumpen och hitta de svagaste länkarna inne i kronan (den del som har nästa års blad- och blomskott, och som håller samman de morotsartade rötterna). Ibland är dock kronan ett enda massivt block som man bör undvika att skära isär, och det gör vissa sorter extremt svårdelade…
Jämför den nylyfta rotklumpen, som verkar nästan omöjlig att bena isär utan stort svinn…
Sedan gäller det att få ner storleken på roten. Optimalt är 5 till 9 ögon – att jämföra med den mängd klippta bladskaft som jag just klippt ner. För stora delningar ger sämre blom, och risk för att man lämnat kvar dolda skador eller rötangrepp. Nedan har två delar blivit tre…
Kolla sedan om brottytorna behöver renskäras. Ju mindre snittyta, desto mindre risk för framtida sjukdomar…
Med en ren vass kniv gör man lätt ett rakt i stället för fransigt snitt – och låter torka ett par timmar före plantering förstås.
Av en jätterot bidde det alltså fyra jätteplantor varav en rest till Skåne idag, och den andra flyttar till en koloni i Göteborg från och med på lördag. Och givetvis kommer alla att blomma till sommaren! (Soffan stannar dock i parken…)
Mellan de här bilderna ligger drygt två månader. Ofattbart att denna flerfärgade Tyresöpion lyckats prestera sådan blomrikedom ur vad som synes vara ren sand… Men rötterna har sökt sig neråt i sju år, och hunnit bli gigantiska näringsmagasin. 
Som synes klipper jag av bladskaft innan jag gräver för att inte riskera att eventuella svampsporer överförs till rötterna. Och de är sköra i början, så jag låter dem ligga till tork ett par timmar. Sårytorna efter grep och spade behöver sedan skäras rena, och naturligtvis måste grannväxternas rötter bort med diverse ogräs. Här var det vingad benved som infiltrerat pionroten, och de är lättare att få bort om man lägger roten i blöt ett tag. 
Om man ser tunna rötter som ser ut som ärter på tråd, är det säkrast att ta bort dem. Eftersom jag har sålt piondelningar sedan år 2002, har jag tagit för vana att alltid nypa bort bebisrötterna bara för säkerhets skull. (Den vänstra lillsnodden ovan).
Intressant nog är pionen rätt duktig på att göra nya plantor av enbart rotbitar. Men det måste vara lite size på dem för att näringen ska räcka tills nya ögon bildats. Läggs horisontellt 5 cm under mark, jordtäcks, märks och vattnas, och har man tur blir den avbrutna stumpen en helt ny planta – en klon av moderpionen. Den vänstra biten ovan är 10×3 cm och bör vara stor nog för att klara vintern. Sedan räknar man med ett halvår och håller tummarna! Pioner innehåller liknande ämnen som bark och ved, en slags terpener, och är extremt motståndskraftiga mot röta.
En krollilja kan se ut på mer än ett sätt. Av de hybrider mellan Lilium hansonii och martagon (gul respektive mörkrosa) som gjordes på 80-talet har jag nu efter nio år fått spännande nya färger från frö. 
Ja,pioner till salu har jag ju ännu en del som blommar. Tinga nu, betala, och hämta i höst! Jag skickar även på postorder om det passar bäst…
Trädgården rymmer ett sextiotal rosor – många av dem även krukade och till salu – men Leverkusen och Alchymiste får man njuta av på plats. Å andra sidan blommar de till sena hösten, och jag har öppet till slutet av september…
Notera att kommunen flyttat vår infart från Gastgivaregatan – den gjorde de återvändsgränd av helt sonika. Kör in vid skylten Cecilias Trädgård vid Skräddaregatan i stället!
Förutom att äta upp sin rabarber fungerar de outslagna blomstänglarna förträffligt som snittblom. Ta bara av bladen från stjälkarna, och skär dem på kort skaft. De blir nämligen lätt övertunga, och förlorar spänsten. Här är det Einars paradisäpple som blommar – och till hösten ger stora frukter till syrlig gelé.
De mörka bladen hör till perukbusken ‘Grace’, som går i blom först i sommar.
Prydnadsapeln ‘Red Jade’ köpte jag första gången till en trädgård jag designade i Vallentuna. Naturligtvis föll jag till sist för ett eget exemplar – den enda hängapeln i trädgården (än så länge…). Kanske finns denna sort med i den genetiska coctail Einars paradisäpplen bär med sig. Det borde ge vekare och hängande växtsätt, och kanske mindre blomstorlek. Spännande, tycker jag! Välkommen att ögonshoppa, och kanske hitta just DIN favoritbebis av paradisäpple, valnöt, katsura eller minirododendron!