För många år sedan såg jag en bild av mahonia bealei i en bok om engelska trädgårdar. Med sina långa gula blomstänglar och daggblå frukter gav den en mycket mer överdådigt intryck än vår vanliga trädgårdsmahonia. Bladen är också grafiskt stilrena – en måste ha-växt med andra ord! Att den var ohärdig i Sverige var dock ett aber… Men när jag anlade en trädgård i Pixbo 2001 snavade jag över ett fantastiskt exemplar tänkt att pryda någons inglasade vinterrum och kunden tyckte det vore värt att chansa. Här är Lena och busken 15 år senare. -Jo, den har frusit ner några gånger, men alltid kommit tillbaka, berättar Lena. Och visst blommar den varje vår – varför skulle den inte det?
Vid plantering valde jag en norrsluttning, och eftersom Pixbo har tidiga höstar, gott om snö och sena vårar motsvarande zon 4 undgår busken att vakna för tidigt – och slipper därigenom frusna ungskott. Även blomningen flyttas fram till den tid på våren då bina har glädje av den, och vi andra kan njuta av mahonians doft…
Nu har jag äntligen bestämt mig för att skaffa en egen planta, trots leverantörens skepsis: Den är väl inte härdig nog?
Saknar du kål till julbordet finns räddningen på Tångagårds ekologiska odlingar! Vid lagret hittar du den ständigt öppna källaren fylld med fräscha grönsaker, rotfrukter, ekoägg och potatis. Den djärve förser sig med stövlar och kan klafsa ut på åkrarna försedd med säck och sekatör. Sen väger man själv, betalar i burken på väggen och kan njuta av egenhändigt vildinfångad brysselkål till jullunchen…
Själv ser jag fram emot att få reda på om kejsarträdets knoppar kommer att överleva vintern – och om den okända bobyggaren i gulveden kommer åter till våren…
Utgrävning pågår. Ja pågick kanske är en riktigare beskrivning. För slakten av alltför förökningsvilliga höstanemoner och pimpinellrosor gick i stå när temperaturen dalade under noll förra veckan. Och rotäkta rosor tar TID att gräva bort – allt under jord hängde ihop och moderplantan hade rotat sig på en halvmeters djup. Det roliga var alla krolliljebebisar som lyste citrongult när jag vänt ut och in på jorden. Tack och lov syntes även de pyttesmå lökarna, som nu har fått flytta till min nya parkeringsbänk i halvskugga.
Moderlökarna tycks ha blommat utan att jag märkt det de senaste åren – en vit form och en melonfärgad hybrid har nu lyckats göra fröbarn i massor – alla på östsidan av mammalökarna tack vare västanvinden antagligen!
Igår tog jag till de brutala generna och grävde bort en tidigare favoritväxt. Kirengeshoma med sina hängande gula klockfomade blommor gör inget rätt. Blommar för sent, tål ingen frost, ja ni vet hur sur man kan bli… Återstår att se om den får en revival i komposten. I stället fick jag plats för en ovanlig barrväxt som jag döpt till bambutall. Eftersom den knappt går att uttala namnet på: Sciadopitys verticillata. Och för att den har bambuliknande grenar…
Den fick en jättefin plats i siktlinjen längs gången, och jo.. Den ser rätt benig ut, men kommer så småningom att nå två tre meter.
Eftersom jag har bra kvalité på min krukjord vågar jag parkera de flesta krukorna enbart i barkmull. Pallkragarna ger även bra läskydd mot vintervindarna. Men rosorna har jag tagit upp ur krukorna och satt ner i djup boxjord: Rester från sommarens urnor (inklusive lecakulor), grov torv, sand, nån skvätt kogödsel och till och med en påse såjord…
-Men. Den är väl mest ful? Jag vet inte vad den heter men vi har haft den länge… Damen innanför fönstret med den slingriga kaktusen såg förvånad ut över min upphetsning, men erbjöd mig en liten stickling. -Det behövs inte, jag har redan en som jag fann på en kompost. Jag ville bara ha namnet…
För några år sedan följde jag med några kompisar som var spekulanter på en halvrisig villa i Långås, och medan de tittade inomhus släntrade jag runt i den vildvuxna trädgården. Komposten visade sig vara full av halvt ihjälfrusna krukväxter, som hus- ägaren i någon förvirrad städattack “röjt ut”. Katy räddade några julkaktusar och en orkidé, och jag adopterade det som skulle visa sig vara en kejsarkaktus med anor från förra sekelskiftet. Nu blommar den i mitt fönster, men inte lika ymnigt som i Carl Larssons målning från 1914.
Reproduktionen hittade jag på en loppis – Carl Larssonbilder finns det ju alltid gott om, men att hitta “min” kaktus var extra roligt. För den som är intresserad av fru Karin och hemmet hon inredde i Sundborn kommer Karin Svalin Gunnarsson med en bok i vår om Karins sätt att använda växter. Själv är jag oerhört fascinerad av hennes textilier som ännu efter ett sekel känns ultramoderna – kolla bara på bordsduken! Och att hon trots ett tjog barn, hushåll och mestadels bortrest konstnärsmake ens hade tid… Tid att rita mönster till vävar, broderier, färga, väva och till och med designa möbler, tid att förändra flera generationers sätt att uppfatta “det svenska” i den blonda inredningsstil vi fortfarande kan hitta i varje inredningstidskrift, tid att stå modell i alla Carls bilder av deras så småningom världsberömda hem. Tala om skaparkraft!
Den 30-31 juli samlade jag mod till mig att ställa ut bilder från de senaste tjugo åren. Häpnadsväckande nog var det de svartvita konstbilderna från 1996 som blev sålda. Nu är det dags igen. Den 5/11 har jag vernissage på Foorm i Fjärås kl 12-15, med en hel del nya bilder – bland annat de ovan, tagna i Gunnarstorps trädgårdar för någon vecka sedan.
Hur underbart att fortfarande kunna njuta av frukt, hösthallon och höstastrar fast vi är inne i oktober. Snart är det vår!