Utgrävning pågår. Ja pågick kanske är en riktigare beskrivning. För slakten av alltför förökningsvilliga höstanemoner och pimpinellrosor gick i stå när temperaturen dalade under noll förra veckan. Och rotäkta rosor tar TID att gräva bort – allt under jord hängde ihop och moderplantan hade rotat sig på en halvmeters djup. Det roliga var alla krolliljebebisar som lyste citrongult när jag vänt ut och in på jorden. Tack och lov syntes även de pyttesmå lökarna, som nu har fått flytta till min nya parkeringsbänk i halvskugga.
Moderlökarna tycks ha blommat utan att jag märkt det de senaste åren – en vit form och en melonfärgad hybrid har nu lyckats göra fröbarn i massor – alla på östsidan av mammalökarna tack vare västanvinden antagligen!
Den här bänken började jag tömma redan i våras. Då sålde jag bland annat en av de buskar som jag fick med mig från praktiken på Botan 1999. Tack vare att bäddarna har underlag av duk hade klockbusken artigt plattväxande rötter trots att den stått på plats sedan 2009. I stället fyllde jag på med ny jord, och några av mina frösådda Marhan-korsningar som äntligen börjat blomma och visa färg från aprikos till ljuslila. Nu får vi se hur många år det tar för de yngsta telningarna att gå i blom… Tack och lov finns det äventyrligt lagda kunder som gärna köper grisen i säcken.
Igår tog jag till de brutala generna och grävde bort en tidigare favoritväxt. Kirengeshoma med sina hängande gula klockfomade blommor gör inget rätt. Blommar för sent, tål ingen frost, ja ni vet hur sur man kan bli… Återstår att se om den får en revival i komposten. I stället fick jag plats för en ovanlig barrväxt som jag döpt till bambutall. Eftersom den knappt går att uttala namnet på: Sciadopitys verticillata. Och för att den har bambuliknande grenar…
Den fick en jättefin plats i siktlinjen längs gången, och jo.. Den ser rätt benig ut, men kommer så småningom att nå två tre meter.
Ja, som vanligt har jag kvar osålda växter i krukor och nu är det ingen mer än jag som tror sig om att kunna plantera lite mer i trädgården… Men förra veckan tog jag mitt förnuft tillfånga och fixade vinterparkering för både rosor, perenner och buskpioner.
Eftersom jag har bra kvalité på min krukjord vågar jag parkera de flesta krukorna enbart i barkmull. Pallkragarna ger även bra läskydd mot vintervindarna. Men rosorna har jag tagit upp ur krukorna och satt ner i djup boxjord: Rester från sommarens urnor (inklusive lecakulor), grov torv, sand, nån skvätt kogödsel och till och med en påse såjord…
Hoppas nu bara på att blidvädret kommer tillbaka nästa vecka. Jag har tyvärr ett äppelträd kvar att finna plats för. Och tulpanerna förstås – men dem kan man spätta ner i tjäle så det är lugnt. Eller vad man ska kalla det när vi närmar oss andra advent!
Hälsar Senilia
