-Men. Den är väl mest ful? Jag vet inte vad den heter men vi har haft den länge… Damen innanför fönstret med den slingriga kaktusen såg förvånad ut över min upphetsning, men erbjöd mig en liten stickling. -Det behövs inte, jag har redan en som jag fann på en kompost. Jag ville bara ha namnet…
För några år sedan följde jag med några kompisar som var spekulanter på en halvrisig villa i Långås, och medan de tittade inomhus släntrade jag runt i den vildvuxna trädgården. Komposten visade sig vara full av halvt ihjälfrusna krukväxter, som hus- ägaren i någon förvirrad städattack “röjt ut”. Katy räddade några julkaktusar och en orkidé, och jag adopterade det som skulle visa sig vara en kejsarkaktus med anor från förra sekelskiftet. Nu blommar den i mitt fönster, men inte lika ymnigt som i Carl Larssons målning från 1914.
Reproduktionen hittade jag på en loppis – Carl Larssonbilder finns det ju alltid gott om, men att hitta “min” kaktus var extra roligt. För den som är intresserad av fru Karin och hemmet hon inredde i Sundborn kommer Karin Svalin Gunnarsson med en bok i vår om Karins sätt att använda växter. Själv är jag oerhört fascinerad av hennes textilier som ännu efter ett sekel känns ultramoderna – kolla bara på bordsduken! Och att hon trots ett tjog barn, hushåll och mestadels bortrest konstnärsmake ens hade tid… Tid att rita mönster till vävar, broderier, färga, väva och till och med designa möbler, tid att förändra flera generationers sätt att uppfatta “det svenska” i den blonda inredningsstil vi fortfarande kan hitta i varje inredningstidskrift, tid att stå modell i alla Carls bilder av deras så småningom världsberömda hem. Tala om skaparkraft!
