Hade trevligt studiebesök i trädgården i tisdags. Ett piggt gäng elever från utbildningen Gröna näringar fick lösa en designuppgift två och två, och några av förslagen ska jag definitivt kopiera! Två påsar vårlök och fri design…
Här är det vita krokusar som bildar en tät matta ihop med glesare spridda mörka tulpaner i en av de runda rabatterna. Något liknande gjorde två av de andra eleverna men använde vita pärlhyacinter bara på ena halvan av en upphöjd fyrkantig bädd som ett slags dansant flöde. Snyggt!
Den vitgrönbladiga mariatisteln som självsått sig kommer att matcha de vita lökarna i vår, och som färgkontrast hamnade mörka tulpaner i en cirkel kring det lilla prydnadskörsbäret.
Avslutade en pionrabatt hos en kund nära Ätran i veckan. Jordbearbetning och grävning gjorde jag och Agneta i september, så det var bara att placera ut de låga perennerna och fyra av pionerna från min genbank för att få lite variation mellan högt och lågt till nästa säsong. Oftast har jag svårt att sätta växter i långa rader, men här fungerar stenkyndeln och några nävor som kanttäckare mot den nya grusgången.
I förgrunden står en avlövad körsbärskornell och i mitten de vinbärsbuskar som vi lämnade kvar från den tidigare planteringen. Ska bli spännande att återkomma till våren!
Fann favoritsvampen blodriska för ett tag sedan. Inte så att den är svårfångad – jag har ett ställe med gran och fuktig bäckmark precis som den vill ha det – men läcker som den är blir den väldigt snabbt maskangripen och oätlig. Nu hade jag tur. Och kunde reflektera över det där med att tajming är allt ifråga om naturen – både i trädgårdens och i skogens natur… Karl Johansvampen är lika känslig för angrepp av andra än oss svampälskare som riskan, medan kantarellerna bara verkar ha oss som fiender.
Rosenpionerna har fått sköta sådden på egen hand. eftersom det handlar om en ren art blir bäbisarna lika moderplantorna, men varierar i färg från vitt, rosa eller hallonrött. De gror lätt i både grus och jord, och sedan är det bara att gräva upp…
Normalt bildar dubbla luktpioner inte frö, men ibland har man turen att några blommor blir enkla och därmed befruktningsdugliga. Den vitgula Laura Dessert gick i blom för första gången sedan flytten till Tvååker med en enkel blom fast den normalt är dubbel. Fröna kan ju innehålla massor av gener och färger beroende på vilka sorter man använt vid framavlandet på 1910-talet. Spännande! Detsamma gäller väl buskpionen, men man måste vara lite nyfiken…
Färgskalan lär väl ändå begränsa sig till vitt eller rosa, och eftersom just rockiipionen är enkel blir det frön i drivor. Och hur snygga ÄR dom?!
Ja, ibland känns det mesta bara fel. För mycket växtlighet, eller för lite. Fröplantor i drivor där jag nyss(??) rensat bort “allt”. För lite som fixats, klippts av, rensats eller putsats, i ospecificerad ordning men alltför sent. Och varifrån kom alla grenar på lönnarna?? De var ju pyttesmå och finkammade alldeles… ja nyss är väl att ta i, men var det inte bara några månader sen? Jag har nogsamt förträngt att jag klippte Eddie´s Wonder, min limefärgade lönn flera gånger förra hösten. Och nu ser den ju störtlöjlig ut…
Jag går omkring och muttrar som en nyväckt grävling: Fallfrukt – som jag inte hunnit ta hand om. Svämmad skottkärra med nåt som faktiskt var färdigblandad jord. För ett tag sen. Igenväxta dammkanter. Bäbysälgar. BJÖRK! För mycket vass. Känner mig som paddan, fast i en och samma position, utan handlingskraft eller inspiration. Och varför har jag inte skördat av min salvia innan oktober månad??
Ja, ni fattar. Men jag börjar tvivla. På mitt gnäll, min självömkan. Och paddan, ja den är ju lika älskansvärd som när jag senast träffade den. Ogräs, javisst. Men blåklockan gör sig ju lite klädsamt mot de höstfärgade pionbladen. Och både paradisapeln och mitt Ribstonäppelträd har ju faktiskt frukt kvar. Kanske jag kan låta dem hänga några dagar till innan frosten kommer…
Hösthallon. Gott… Undrar om man kan göra rönnbärsgelé på ullungrönnens bär… Och chiliplantorna har ju växt på bra.
Ja, Felicia och Cornelia blommar ju i alla fall fortfarande. Och det varken haglar eller regnar.
I söndags hade jag söndagsöppet i trädgården sista gången för i år men blommorna och bären fortsätter som om ingen höst vore i sikte. För några veckor sedan levererade jag drivor av höstflox, blodtopp, höstanemonfrö, aralia och japanska gräs till florist Petter i Göteborg. Som han förvandlade till denna sprakande kistdekoration… Hemma har jag precis buteljerat fläderbär och fryst slån i brännvin, som kommer att bli perfekt till julnubben.
Ibland går det bra, ibland bryts drivor av sidorötter utan att man fattar hur det gått till. För bara de plantor som både har ögon och tillräckligt stor rotmassa orkar överleva till nästa växtsäsong. Å andra sidan, är roten för stor blir den lat, och struntar i att blomma… Salurötter brukar ligga på ynka 2 -3 ögon, men optimalt ska de ha 5 till 9 ögon. När delningen är klar är det dags att sanera bort alla små årsrötter, för att slippa riskera nematodsjuka.. Pyssel var ordet!
Att så pioner är inte något jag gjort många gånger. Men när Paeonia flava, den gula buskpionens frö mognat gör jag nog slag i saken. Till och med fröna lär vara gula… Och eftersom det är en ren art lär bebisarna bli snarlika moderplantan. Mina två buskpioner som tillhör Rockiigruppen har väl anlag för att bli annat än vita. I våras kom det drivor av fröplantor under buskarna och sedan är det bara att vänta sex sju år på blomningen… Tyvärr krävs det ofta att pionen är enkel för att det ska bli frön. Oftast ser det bara anskrämligt ut när de dubbla luktpionerna blommat ut. För att inte tala om riskerna för attack av gråmögel… Men i år har hösten varit het och torr, vilket betydligt minskar risken för svampsjukdomar.
Men nu är det postorderdags, och då klipper jag ner blad, gräver försiktigt upp de plantor som ska säljas och efter en två dagar kan jag rensa rent rötterna från ogräs och eventuella skadade rötter. Ibland går det som en dans – Sarah Bernardt-rötterna nästan ramlar isär i lagom stora delar med några ögon per skott. Surrigare rot hade Sword Dance som jag inte kunde dela alls innan den torkat ihop och det blev mellanrum mellan de ihopslingrade smala rötterna. Jätteroten hör till en 70-talssort som heter Coral Fay. Ska bli spännande att se om den blommar redan i sommar.
Humlebo soldattorpspion har vuxit mycket och ostört sedan flytten 2009 från Kungsbacka. Och den har verkligen gjort motstånd mot att delas… Först låg den och guppade i en skottkärra utan att verka vilja släppa taget om jorden. Sedan fick jag vinglat iväg med monstret från lagunen. Upp på ett bord, fram med en ren kniv, och börja stirra… Vad händer om jag skär DÄR? Nä det går inte alls för då ryker halva rotmassan utan att få med sig några ögon, dvs nästa års blad- och blomskott. 
Bäst att börja med eliminationstaktik… Om jag tar bort de tjockerötter som har tydliga skador eller blivit skadade vid lyften, så kanske det blir lättare att se var jag ska sätta kniven… 
Okey, det gjorde ju jättestor skillnad… Jag tror jag tar en runda i trädgården och plåtar rosor i stället. Och i morgon har den nog torkat ihop lite grann…