Blogg Cecilias Trädgård

Ja, där blev det något troll med bilderna… Ni får försöka ta er ut till Cecilias Trädgård på söndag eftermiddag och provsmaka de livs levande björnbären, krikonen och de nyinlagda polkabetorna. Jag skördade på Tångagård i eftermiddags, lyxig självplock förstås. Hela bilen doftade morötter och palsternackor och persilja.
På söndag kommer även Ässets hudvård på besök med ännu fler spännande burkar fyllda med krämer och salvor för utvärtes bruk…!

Jag minns plötsligt medan jag tittar igenom augustibilderna att någon berättat om höstljusets speciella karaktär. Att det liksom ändrar färgen på växtligheten. Det ska visst ha något att göra med ljusets vinkel jämfört med på sommaren. Nu ser allt mildare och fruktigare och mer genomlyst ut än bara för en månad sedan. Vackert!

Första gången jag insåg tidens kraft som designverktyg var när jag läste Nori och Sandra Popes bok Colour by design. De sista åren på nittiotalet som ständig skribent för tidskriften Fotografi blev det mer och mer om trädgård och mindre och mindre fokus på så kallad ren fotografi, och redaktionen muttrade lite men lät mig hållas. Allt om Trädgård blev ju prenumeranter tack vare just de där trädgårdsartiklarna… Så jag fick recensera färgboken, och grunden till min verksamhet som trädgårdsdesigner var lagd. Den första idén, enkel när man väl fått kläm på den, var att det finns mer än blommor som bygger trädgårdsupplevelsen. Med hjälp av Clive Nichols fantastiska bilder visades färgkartor av vitt, rosa, blått osv, med frön, grenar, bladskott, kottar, bladskaft och grönsaksblast i matchande färgtoner. Aha! utbrast något i mig.

Idag upptäckte jag en av dessa omedvetna kombinationer i min egen trädgård. De amerikanska älggräsen har gått i frö samtidigt med perukbusken Grace i bakgrunden. Och det är precis där och då som de samverkar, och varken förr eller senare.

Detta med att utnyttja hur växterna förändrar sin färgskala genom året var Popes andra tes. -Kolla hur de unga dagliljeskotten perfekt matchar den där blekgula tulpanen! sa han när vi sågs under hans Alnarpföredrag. Oj, tänkte jag. Hur kan man bara klara av att bli såå infernaliskt listig?! De två bilderna ovan visar hur växtens karaktär och hela färgskala förändrats bara på ett par veckor. Nu brukar jag ju normalt vara petig med att klippa bort vissna blommor för att förlänga blomningstiden. Men ibland är fröhusen en del av säsongens skönhet. Titta bara på aralian med blom och begynnande frön på samma klase…Den 30 augusti besöker Ässets hudvård Cecilias Trädgård. Susanne Richards odlar biodynamiskt och komponerar såväl kroppsvänliga produkter som råd för just din hudtyp.

Välkomna också att provsmaka de första inläggningarna från min trädgård… Igår gjorde jag syltade nypon, bland det godaste man kan ha till söndagssteken! Björnbären börjar redan mogna tack vare hettan och pumporna köper jag från Goti gård.

Ibland får man välja mellan att bli trött, eller jättetrött… 1600 sniglar igår, 600 i morse. Eller om det var 880. Kvittar lika när jag fortfarande bara har dödat ett tiotal sniglars årskullar. Man blir mest yr om man ger sig tid att räkna längre än liken bakom saxen.

Men vem har sagt att det alltid kan vara roligt med trädgårdsvård. För några år sedan läste jag om förra sekelskiftets kvinnliga trädgårdsbrukare. Women gardeners tror jag att den hette. I stället för att gnälla om ont i ryggen efter snigeljakten klagade de lite urskuldande att de var tvungna att smyga sig ut när de “riktiga” trädgårdsmästarna lagt av för dagen. De anställda alltså. För det ansågs oacceptabelt att en dam, för detta var förmögna kvinnor, skulle befatta sig med något så fysiskt som trädgårdens skötsel. Några konstaterade också att det att det var smått opraktiskt att ständigt måsta bära kjol eller lång klänning. Vita Sackville-West bar det med jämnmod. -There is no excuse for bad clothing in the garden” konstaterade hon barskt. Oursäktligt att vara dåligt klädd i trädgården. Och det var medan man arbetade alltså, inte spatserade…Det känns konstigt att föreställa sig trädgården som fängelse för konventioner om hur jag som kvinna måste uppföra mig, och hur jag skulle få njuta bara med måtta, och utan svett. Det viktorianska England hade klara problem med det kroppsliga. När man till och med kunde klä nakna bordsben med tyg, hur vulgärt måste det inte ha verkat att iklädd arbetsbyxor sjava omkring med spaden i högsta hugg. Och våga HA ROLIGT!

Ja, det var naturligtvis sniglarna jag var på jakt efter när jag gick ut på ängen halv sex på morgonen i morse. Femtio småsniglar kryllade runt svamparna. Men jag hann före…

Stolt fjällskivling beskrivs som trestjärnig, det vill säga mycket delikat. Benen som kan bli 25-30 centimeter höga tar man bort eftersom de är lite trådiga. Sedan är det bara att hacka och steka de gigantiska hattarna i smör. Tack mina små snigelfiender för den frukosten!