Blogg Cecilias Trädgård

Ja, ibland känns det mesta bara fel. För mycket växtlighet, eller för lite. Fröplantor i drivor där jag nyss(??) rensat bort “allt”. För lite som fixats, klippts av, rensats eller putsats, i ospecificerad ordning men alltför sent. Och varifrån kom alla grenar på lönnarna?? De var ju pyttesmå och finkammade alldeles… ja nyss är väl att ta i, men var det inte bara några månader sen? Jag har nogsamt förträngt att jag klippte Eddie´s Wonder, min limefärgade lönn flera gånger förra hösten. Och nu ser den ju störtlöjlig ut…Jag går omkring och muttrar som en nyväckt grävling: Fallfrukt – som jag inte hunnit ta hand om. Svämmad skottkärra med nåt som faktiskt var färdigblandad jord. För ett tag sen. Igenväxta dammkanter. Bäbysälgar. BJÖRK! För mycket vass. Känner mig som paddan, fast i en och samma position, utan handlingskraft eller inspiration. Och varför har jag inte skördat av min salvia innan oktober månad??Ja, ni fattar. Men jag börjar tvivla. På mitt gnäll, min självömkan. Och paddan, ja den är ju lika älskansvärd som när jag senast träffade den. Ogräs, javisst. Men blåklockan gör sig ju lite klädsamt mot de höstfärgade pionbladen. Och både paradisapeln och mitt Ribstonäppelträd har ju faktiskt frukt kvar. Kanske jag kan låta dem hänga några dagar till innan frosten kommer…Hösthallon. Gott… Undrar om man kan göra rönnbärsgelé på ullungrönnens bär… Och chiliplantorna har ju växt på bra.Ja, Felicia och Cornelia blommar ju i alla fall fortfarande. Och det varken haglar eller regnar.

I söndags hade jag söndagsöppet i trädgården sista gången för i år men blommorna och bären fortsätter som om ingen höst vore i sikte. För några veckor sedan levererade jag drivor av höstflox, blodtopp, höstanemonfrö, aralia och japanska gräs till florist Petter i Göteborg. Som han förvandlade till denna sprakande kistdekoration… Hemma har jag precis buteljerat fläderbär och fryst slån i brännvin, som kommer att bli perfekt till julnubben.

Annars är det piondelning som upptar min tid. Vän av ordning kanske undrar varför jag inte bara kör ner en spade genom roten och saken är biff…

Ja om man vill bli av med allt utom småbitar är det väl okey. Kolla hur lite av roten på Humlebo soldattorpspion som jag delat med hjälp av kniven. Sedan försöker man bräcka isär storroten, för att få kvar så många av de långa tvärgående rötterna som möjligt…Ibland går det bra, ibland bryts drivor av sidorötter utan att man fattar hur det gått till. För bara de plantor som både har ögon och tillräckligt stor rotmassa orkar överleva till nästa växtsäsong. Å andra sidan, är roten för stor blir den lat, och struntar i att blomma… Salurötter brukar ligga på ynka 2 -3 ögon, men optimalt ska de ha 5 till 9 ögon. När delningen är klar är det dags att sanera bort alla små årsrötter, för att slippa riskera nematodsjuka.. Pyssel var ordet!

Att så pioner är inte något jag gjort många gånger. Men när Paeonia flava, den gula buskpionens frö mognat gör jag nog slag i saken. Till och med fröna lär vara gula… Och eftersom det är en ren art lär bebisarna bli snarlika moderplantan. Mina två buskpioner som tillhör Rockiigruppen har väl anlag för att bli annat än vita. I våras kom det drivor av fröplantor under buskarna och sedan är det bara att vänta sex sju år på blomningen… Tyvärr krävs det ofta att pionen är enkel för att det ska bli frön. Oftast ser det bara anskrämligt ut när de dubbla luktpionerna blommat ut. För att inte tala om riskerna för attack av gråmögel… Men i år har hösten varit het och torr, vilket betydligt minskar risken för svampsjukdomar.Men nu är det postorderdags, och då klipper jag ner blad, gräver försiktigt upp de plantor som ska säljas och efter en två dagar kan jag rensa rent rötterna från ogräs och eventuella skadade rötter. Ibland går det som en dans – Sarah Bernardt-rötterna nästan ramlar isär i lagom stora delar med några ögon per skott. Surrigare rot hade Sword Dance som jag inte kunde dela alls innan den torkat ihop och det blev mellanrum mellan de ihopslingrade smala rötterna. Jätteroten hör till en 70-talssort som heter Coral Fay. Ska bli spännande att se om den blommar redan i sommar.Humlebo soldattorpspion har vuxit mycket och ostört sedan flytten 2009 från Kungsbacka. Och den har verkligen gjort motstånd mot att delas… Först låg den och guppade i en skottkärra utan att verka vilja släppa taget om jorden. Sedan fick jag vinglat iväg med monstret från lagunen. Upp på ett bord, fram med en ren kniv, och börja stirra… Vad händer om jag skär DÄR? Nä det går inte alls för då ryker halva rotmassan utan att få med sig några ögon, dvs nästa års blad- och blomskott. Bäst att börja med eliminationstaktik… Om jag tar bort de tjockerötter som har tydliga skador eller blivit skadade vid lyften, så kanske det blir lättare att se var jag ska sätta kniven… Okey, det gjorde ju jättestor skillnad… Jag tror jag tar en runda i trädgården och plåtar rosor i stället. Och i morgon har den nog torkat ihop lite grann…

Ja, det är fantastiskt hur vackert allt blir i sol… Jag pysslar för lite med överflödet av bär och bukettmaterial men njuter med kamerans hjälp. Blir lite mer uppmärksam på färger och glansen i sparrisens fröställningar. Lindhults rönn som han döpte till Räkrosa börjar mogna, och höstanemonens frökottar blir fina eterneller. Om jag får tid att plocka av dem innan de sätter frö…

Det är piongrävning på gång i trädgården. Baljor och postorderkartonger fylls, medan parkvattnet lägger av på mest olämpliga tidpunkt… Rötterna ska lyftas med stor försiktighet, sedan sköljas, delas och torka ett tag innan de kan adopteras bort till Norrland, Älvängen och Styrsö.De gamla sorterna av höstflox som jag fått av givmilda tanter och farbröder är som vackrast nu. Tåliga mot mjöldagg till skillnad från vissa moderna sorter och pigga på att sprida sig på plats. Och flera av mina favoritrosor håller ut mot regn, nattkyla och blåst.

Cornelia från 20-talet har vackraste knopparna, och Wrams Gunnarstorp har inte slutat blomma sedan midsommar… I höst ska jag nog flytta några av dem som INTE trivs så bra. Souvenir de la Malmaison har kallats världens vackraste ros. Men även den pipigaste och krävande. Hon är inte glad bakom en förvuxen klematis.

Men nu är det pionlyftning på agendan! Välkommen på föredrag och demo de kommande tre söndagarna i september. Jag säljer även sylt och inläggningar…

Där dök de upp igen, mina senaste bilder… Just när det börjar kännas lite för sent, och man påminns om allt som inte blev av eller inte blev planterat i tid, eller att det snart är slut på fägringen… Ja då påminner hösten om sin rikedom i färg och doft, och Ilse Krohn Superior vänder kinden till och tröstar. Än säger hon, än finns det tid.