Blogg Cecilias Trädgård

Felicia och Cornelia, två Pemberton-korsningar från 1920-talet, blommade fortfarande när frosten nöp till den 21 november. Och Ilse Krohn Superior har haft en fantastisk säsong. Buskpionernas frön hänger fortfarande kvar. Och jag skulle ha sått ut dem på en egen yta, men nu får de göra jobbet själva… De är så oerhört vackra att jag inte förmår klippa bort dem.

Har bunkrat salurosor och gamla pionklenoder precis i de sista flammande höstdagarna. Några kunder har varit förutseende nog att boka, och redan hämtat sina ex… Ovan ser du Blanche de Belgique, en fantastisk albaros med härdighet till zon 4 – klätterrosen Albertine från 1900-talets början (bild 2 och 4)i sällskap med den rotäkta mörklila Gräfsnäsrosen från 1850-talet – den konstant blommande Wrams Gunnarstorp med läcker fruktdoft (bild 3)- Och min absoluta favorit på romantikskalan Duc d’Angoulème med vekt nedhängande doftande blomklasar…(bild 5) Och så Cornelia från 1925 med spännande färgskiftningar mellan nyutslagna och knoppiga blommor (bild 6) en av besökarnas favoriter i år tillsammans med osannolikt kraftfulla Albertine…

Välkommen att ringa in din beställning för hämtning nu eller tidig vår! Först till kvarn gäller förstås även höstleveransen av 15 nya pionsorter – några halvenkla med spännande färgkombinationer, och några 1800-talsrariteter som till exempel Jeanne d’Arc från 1858, Claude Lorrain från 1884 och Madame Furtado från 1856…

För många år sedan hörde jag Henrik Ekman prata höstfägring i ett naturprogram på TV. Men det var inte höstfärger och bär det handlade om. -Titta! sa han förtjust och visade på en oansenlig rönngren med minimala skott. Allt finns redan där, i väntan på att våren ska komma. Är det inte fantastiskt?

Det fantastiska med naturvänner är att man alltid lär sig något nytt, något otänkt och oupptäckt. Så var det med gruppen Eductus 3 som besökte mig i förra veckan. Genom att se deras designkombinationer fick jag själv energi. Just såå kan man också göra – va kul! En av rabatterna, den med krokusfältet och de mörka tulpanerna, planterade jag i lördags. En av de andra runda rabatterna gjorde jag en skiss till, och mjölade sedan upp formen av en slags sned propeller på jorden, för att få ner tulpanerna på rätt ställe.

Vad jag ska fylla resten av ytan med har jag inte bestämt. Har jag väl valt ett koncept får övriga delar av rabattens växter underordna sig grundformen. Kanske blir det rundbladiga bergenior, som ju är vintergröna. Eller rättare sagt vinterröda, i sorten Vinterglöd… Och den dubbla blodroten med sina näckrosliknande näpna blommor skulle kunna bilda bård runt tulpanytorna. Jag får göra en till skiss nu när jag satt ner tulpanerna…

Allt vi gör i trädgården handlar om formgivning. Vilka färger vi kombinerar, i vilken form vi sätter växterna och hur de samspelar i höjd, textur, blankhet med mera. Under mina trädgårdskurser brukar jag försöka visa hur naturen bygger mönster, som vi sedan kan härma. Strimlönnens blad har ju bara singlat ner från trädet. Men se på den perfekta triangel de lyckas få till…

Cirklar finns det också rätt gott om i naturen. Och mycket designidéer kan man rota fram bara genom att titta på en klase rönnbär. Här är det pärlrönnens vita bär, och en sort från Lindhults plantskola döpt till Räkrosa…

Den knallgula busken i mitten är trollhasseln, som blommar på bar kvist innan vintern tagit slut. Höstfärgen är en bonus… Nu har även kvittenfrukten skiftat färg, och är klar att ta in. Doften fyller hela rummet…

Hade trevligt studiebesök i trädgården i tisdags. Ett piggt gäng elever från utbildningen Gröna näringar fick lösa en designuppgift två och två, och några av förslagen ska jag definitivt kopiera! Två påsar vårlök och fri design…Här är det vita krokusar som bildar en tät matta ihop med glesare spridda mörka tulpaner i en av de runda rabatterna. Något liknande gjorde två av de andra eleverna men använde vita pärlhyacinter bara på ena halvan av en upphöjd fyrkantig bädd som ett slags dansant flöde. Snyggt!Den vitgrönbladiga mariatisteln som självsått sig kommer att matcha de vita lökarna i vår, och som färgkontrast hamnade mörka tulpaner i en cirkel kring det lilla prydnadskörsbäret.

Avslutade en pionrabatt hos en kund nära Ätran i veckan. Jordbearbetning och grävning gjorde jag och Agneta i september, så det var bara att placera ut de låga perennerna och fyra av pionerna från min genbank för att få lite variation mellan högt och lågt till nästa säsong. Oftast har jag svårt att sätta växter i långa rader, men här fungerar stenkyndeln och några nävor som kanttäckare mot den nya grusgången.

I förgrunden står en avlövad körsbärskornell och i mitten de vinbärsbuskar som vi lämnade kvar från den tidigare planteringen. Ska bli spännande att återkomma till våren!

Fann favoritsvampen blodriska för ett tag sedan. Inte så att den är svårfångad – jag har ett ställe med gran och fuktig bäckmark precis som den vill ha det – men läcker som den är blir den väldigt snabbt maskangripen och oätlig. Nu hade jag tur. Och kunde reflektera över det där med att tajming är allt ifråga om naturen – både i trädgårdens och i skogens natur… Karl Johansvampen är lika känslig för angrepp av andra än oss svampälskare som riskan, medan kantarellerna bara verkar ha oss som fiender.

Influensan har däckat mig i flera veckor, men väl frisk har jag fått ny energi. Ska försöka så ut buskpionfröna medan de är perfekt mogna. Förra hösten föll de under rockiipionen men grodde artigt ändå… Min nya gula buskpion har snart mogna frön, och det ska bli spännande att se om de gror redan till våren, eller om det tar en säsong till.Rosenpionerna har fått sköta sådden på egen hand. eftersom det handlar om en ren art blir bäbisarna lika moderplantorna, men varierar i färg från vitt, rosa eller hallonrött. De gror lätt i både grus och jord, och sedan är det bara att gräva upp…Normalt bildar dubbla luktpioner inte frö, men ibland har man turen att några blommor blir enkla och därmed befruktningsdugliga. Den vitgula Laura Dessert gick i blom för första gången sedan flytten till Tvååker med en enkel blom fast den normalt är dubbel. Fröna kan ju innehålla massor av gener och färger beroende på vilka sorter man använt vid framavlandet på 1910-talet. Spännande! Detsamma gäller väl buskpionen, men man måste vara lite nyfiken…Färgskalan lär väl ändå begränsa sig till vitt eller rosa, och eftersom just rockiipionen är enkel blir det frön i drivor. Och hur snygga ÄR dom?!