Idag var hösten ljuv och solvärmen likaså. Lite nostalgi drabbas jag ändå av när nu paviljong och park stängt för säsongen. Fast jag och min hjälpreda Simon tuffar förstås på ett tag till. Järnsoffor att byta brädor på – och kanske skrapa och måla?? Man har ju blivit helt säsongsvill efter alla månader med osvensk värme men igår kom jag plötsligt på att just ja. Det ÄR oktober! Och i natt varnas för första frosten. Vaa??? Ska jag behöva täcka över daliorna – och squashen?! För säkerhets skull, och mycket motvilligt skar jag av squash – men lämnade inkonsekvent vinterpumpor och gröna tomater… Kanske jag lufsar ut med ficklampan i kväll, full av ånger och ruelse.
Tack och lov finns det bär och frukt som klarar ett litet frostnyp. Tantsparrisen låter sina frön hänga tills de blåser ner, och i vår har jag nya fröplantor på gång. Aplar modell vilda har också behov av frost och rusk innan det är nån idé att skörda och lägga in de små och rätt kärva paradisäpplena. Men de ger en ljuvlig gelé som passar utmärkt till vilt. Och om man vill få en ny apelsort är det bara att gegga av fruktköttet, jäsa kärnorna i vatten några dagar, och efter sköljning och ett par månaders tork sår man ute i småkrukor i början av januari. Ja, jag skrev faktiskt ute. Hälften torv och hälften sand, och lite grus som täcke brukar funka. Och så har du 10-20 apelbebisar att kruka om i maj…
Malus sargentti, med sin översvallande vita majblom ska till och med vara fröäkta. Den kallas passande nog för bukettapel förresten.
På bilden ovan är en av otaliga vildäppelkorsningar som finns i handeln. Just denna har jag inget namn på men’ Red Jade’ nedan är en svagväxande hängande variant som även blommar rikligt på vårarna.
Så om man inte vill ha arbete med tamfrukt, är det bekvämt att satsa på vilda arter och korsningar i stället. Med några olika sorter har man utsträckt vårblom till glädje både för oss som tidiga bin och humlor, och fin höstfärg därtill… Välkomna åter till våren, alla ni trevliga, nyfikna och entusiastiska besökare som förgyllt mitt sjunde år i trädgården!!
En av mina favoritpioner hör till världens mest älskade – och lanserades år 1856… Duchesse de Nemours har allt – doft av liljekonvalj, nätta plattdubbla blommor som vissnar snyggt, och drivor av sidoknoppar som ger lång blomningstid. Dessutom går den snabbt i blom efter omplantering – även när saluroten är liten. Men det finns gränser – här nedan är den högra av tre delningar för liten för att orka igenom vintern utan specialskydd, och får därför stå på tillväxt med ett litet halmtäcke i en av mina förökningslådor.
En av mina andra favoritpioner härstammar från Tyresö slott och sekelskiftet 1900. Också den är vit, men med en ljuvlig rosa schattering under de nedersta blombladen. I lördags fick jag hjälp att lyfta den – Jennie som stått på kö ett par år för att få köpa en delning skötte ena grepen och jag den andra för att knixa jätteroten ur jorden. Här ligger den till tork i skottkärran, och idag går den att dela utan risk för skador….
Som synes kan pionrötter se ut lite hur som helst, och skiljer sig dessutom när det gäller hur lätta de är att dela. Viktigast är att orka vänta – efter någon dag eller två har rötterna dragit ihop sig, vilket gör det lättare att få loss slingerrötterna från varann. Nedan är det den flerfärgade från Tyresö som legat till tork sen i fredags. Idag tisdag gick det lätt att rucka på heffaklumpen och hitta de svagaste länkarna inne i kronan (den del som har nästa års blad- och blomskott, och som håller samman de morotsartade rötterna). Ibland är dock kronan ett enda massivt block som man bör undvika att skära isär, och det gör vissa sorter extremt svårdelade…
Jämför den nylyfta rotklumpen, som verkar nästan omöjlig att bena isär utan stort svinn…
Sedan gäller det att få ner storleken på roten. Optimalt är 5 till 9 ögon – att jämföra med den mängd klippta bladskaft som jag just klippt ner. För stora delningar ger sämre blom, och risk för att man lämnat kvar dolda skador eller rötangrepp. Nedan har två delar blivit tre…
Kolla sedan om brottytorna behöver renskäras. Ju mindre snittyta, desto mindre risk för framtida sjukdomar…
Med en ren vass kniv gör man lätt ett rakt i stället för fransigt snitt – och låter torka ett par timmar före plantering förstås.
2016 blir ett rekordår för äpplen sägs det… I min väns hundraåriga trädgård dignar träd som Ingrid Marie, James Grieve och Cox Orange av halvmogen vinterfrukt. Det vill säga FÖRR kallades det vinterfrukt eftersom folk i gemen hade jordkällare eller svalförråd som fick äpplena att hålla länge. Numera har vi tillgång till över-besprutade importäpplen året om – senast förra veckan beslagtogs 20 ton från Polen på ICA med 6 gånger gränsvärdet för bekämpningsmedel. I affärerna är bara en fjärdedel av alla sålda äpplen odlade i Sverige. Trots att de kostat mindre av transporter, odlas med strängare regler mot gifter och kadmiumstinn konstgödsel – och dessutom tack vare våra svala höstar blir smakrika och väldoftande.
När jag strosar runt i vännens halländska trädgård undrar jag plötsligt hur mycket det är värt att vara fallfrukt numera. De flesta av mina trädkunder undrar om jag kan beskära bort trädens fruktbärande förmåga. -“Det är så jobbigt att ta vara på allt!” När jag ser tveksam ut och försöker antyda att det finns en och annan humla som kan behöva ett skrovmål vid blomningstid – eller att getingar och rådjur gillar fallfrukt – ja då verkar de mest lockade av tanken på att fälla träden…
Välkomna att provsmaka några av de gamla äppelsorter jag lyckas samla på mig inför äppelhelgen! Ta gärna med egna sorter. Kanske vi kan hjälpas åt att hitta namn på dem…
Mellan de här bilderna ligger drygt två månader. Ofattbart att denna flerfärgade Tyresöpion lyckats prestera sådan blomrikedom ur vad som synes vara ren sand… Men rötterna har sökt sig neråt i sju år, och hunnit bli gigantiska näringsmagasin. 
Som synes klipper jag av bladskaft innan jag gräver för att inte riskera att eventuella svampsporer överförs till rötterna. Och de är sköra i början, så jag låter dem ligga till tork ett par timmar. Sårytorna efter grep och spade behöver sedan skäras rena, och naturligtvis måste grannväxternas rötter bort med diverse ogräs. Här var det vingad benved som infiltrerat pionroten, och de är lättare att få bort om man lägger roten i blöt ett tag. 
Om man ser tunna rötter som ser ut som ärter på tråd, är det säkrast att ta bort dem. Eftersom jag har sålt piondelningar sedan år 2002, har jag tagit för vana att alltid nypa bort bebisrötterna bara för säkerhets skull. (Den vänstra lillsnodden ovan).
Intressant nog är pionen rätt duktig på att göra nya plantor av enbart rotbitar. Men det måste vara lite size på dem för att näringen ska räcka tills nya ögon bildats. Läggs horisontellt 5 cm under mark, jordtäcks, märks och vattnas, och har man tur blir den avbrutna stumpen en helt ny planta – en klon av moderpionen. Den vänstra biten ovan är 10×3 cm och bör vara stor nog för att klara vintern. Sedan räknar man med ett halvår och håller tummarna! Pioner innehåller liknande ämnen som bark och ved, en slags terpener, och är extremt motståndskraftiga mot röta.
