Ända sedan tioårsåldern har jag burit runt på daggmask. Ja inte för jämnan, men från en väg till närmaste dike, eller ur en vattenpöl till torrare mark. Det kunde ta lång tid att komma fram till skolan, speciellt när regnet tvingat daggmaskarna att rymma upp på torra land. Jag förstod naturligtvis inte att deras gångar blivit vattenfyllda. Och det skulle ta 50 år innan jag nåtts av kuriosafakta som att gångarna kan bli upp till 80 år gamla. (Hur tog nån reda på det?) Eller att de håller bakre delen av kroppen fast förankrad i gångmynningen när de är uppe och skördar organiskt material att hala ner i djupen.
Över huvud taget är man väl inte upptagen med att reflektera över daggmaskars existens, genomsnittsålder eller parningsriter. Precis som så många andra varelser som vi inte grunnar på, och som är grunden för vår existens. Utan maskar, gråsuggor och andra marklevande kritter skulle vi översvämmas av ruttnande organiskt avfall.
Adoptera en mask! Mata jorden med ogräs, kompost, löv eller halm så den lilla välgöraren har något att gnaga på, dra ner, och berika vår matjord med! Använd inte gifter eller konstgödsel i trädgården. Då sätter du markens arbetare på svältkost – och i förlängningen dig själv.
Besökte en mycket gammal trädgård igår, en av de första dagarna med vårkänning. Gunnar som ägaren heter visar runt – berättar att hans mor satte magnolian mot berget på sextiotalet, liksom den knoppande blodboken. Men det var han själv som fått den vackra gula kejsarkronan från en bekant. Och äppleträdet – ja det hade han “tofsat till” eftersom det växte så kraftigt… Mig tycks grenen ha förvandlats till en skulptur. En hästhjort?
Idag var hösten ljuv och solvärmen likaså. Lite nostalgi drabbas jag ändå av när nu paviljong och park stängt för säsongen. Fast jag och min hjälpreda Simon tuffar förstås på ett tag till. Järnsoffor att byta brädor på – och kanske skrapa och måla?? Man har ju blivit helt säsongsvill efter alla månader med osvensk värme men igår kom jag plötsligt på att just ja. Det ÄR oktober! Och i natt varnas för första frosten. Vaa??? Ska jag behöva täcka över daliorna – och squashen?! För säkerhets skull, och mycket motvilligt skar jag av squash – men lämnade inkonsekvent vinterpumpor och gröna tomater… Kanske jag lufsar ut med ficklampan i kväll, full av ånger och ruelse.
Tack och lov finns det bär och frukt som klarar ett litet frostnyp. Tantsparrisen låter sina frön hänga tills de blåser ner, och i vår har jag nya fröplantor på gång. Aplar modell vilda har också behov av frost och rusk innan det är nån idé att skörda och lägga in de små och rätt kärva paradisäpplena. Men de ger en ljuvlig gelé som passar utmärkt till vilt. Och om man vill få en ny apelsort är det bara att gegga av fruktköttet, jäsa kärnorna i vatten några dagar, och efter sköljning och ett par månaders tork sår man ute i småkrukor i början av januari. Ja, jag skrev faktiskt ute. Hälften torv och hälften sand, och lite grus som täcke brukar funka. Och så har du 10-20 apelbebisar att kruka om i maj…
På bilden ovan är en av otaliga vildäppelkorsningar som finns i handeln. Just denna har jag inget namn på men’ Red Jade’ nedan är en svagväxande hängande variant som även blommar rikligt på vårarna.
Så om man inte vill ha arbete med tamfrukt, är det bekvämt att satsa på vilda arter och korsningar i stället. Med några olika sorter har man utsträckt vårblom till glädje både för oss som tidiga bin och humlor, och fin höstfärg därtill… Välkomna åter till våren, alla ni trevliga, nyfikna och entusiastiska besökare som förgyllt mitt sjunde år i trädgården!!
2016 blir ett rekordår för äpplen sägs det… I min väns hundraåriga trädgård dignar träd som Ingrid Marie, James Grieve och Cox Orange av halvmogen vinterfrukt. Det vill säga FÖRR kallades det vinterfrukt eftersom folk i gemen hade jordkällare eller svalförråd som fick äpplena att hålla länge. Numera har vi tillgång till över-besprutade importäpplen året om – senast förra veckan beslagtogs 20 ton från Polen på ICA med 6 gånger gränsvärdet för bekämpningsmedel. I affärerna är bara en fjärdedel av alla sålda äpplen odlade i Sverige. Trots att de kostat mindre av transporter, odlas med strängare regler mot gifter och kadmiumstinn konstgödsel – och dessutom tack vare våra svala höstar blir smakrika och väldoftande.
När jag strosar runt i vännens halländska trädgård undrar jag plötsligt hur mycket det är värt att vara fallfrukt numera. De flesta av mina trädkunder undrar om jag kan beskära bort trädens fruktbärande förmåga. -“Det är så jobbigt att ta vara på allt!” När jag ser tveksam ut och försöker antyda att det finns en och annan humla som kan behöva ett skrovmål vid blomningstid – eller att getingar och rådjur gillar fallfrukt – ja då verkar de mest lockade av tanken på att fälla träden…
Välkomna att provsmaka några av de gamla äppelsorter jag lyckas samla på mig inför äppelhelgen! Ta gärna med egna sorter. Kanske vi kan hjälpas åt att hitta namn på dem…