På beskärningsbloggen har jag skrivit om att beskärning inte bara är ett verktyg för att få träd och buskar att må bättre. Det kan samtidigt användas för att ge trädgårdens rum nya och spännande former. I våras tog jag mig an ett förvuxet rododendronsnår hos gamla kunder på Hisingen. Och när buskaget klippts ur och stammats upp fanns det plötsligt plats att skapa en intim lundmiljö inklusive sittplatser i skuggan under jättestammarna…
Några veckor senare var jag tillbaka med växter och ett planteringsförslag…
Hej hopp! När dog DEN stormhatten?? Och var kommer alla bruna blad ifrån? För någon vecka sedan upptäckte jag att min stewartia bytt bladfärg och att Salix magnifica inte alls såg magnifik ut längre. Jag som tack vara högt grundvatten och skyddande marktäckare i form av diverse vilda örter och ogräs lyckats klara trädgården så gott som utan vattning i nio år fick krypa till korset. Vattna vattna vattna… Eller så gräver man bort och gör om – lätt när till och med nässlorna vitnat av torkan, och sandjorden går lätt att sikta.
Aralian fick stryka på foten, med ett jättehål kvar att fylla… Och höstanemonåkern var SÅÅ skön att bli av med. Men med tanke på hurdana rötter de har valde jag att så ettåriga grönsaker och blommor. Ja lite sent kanske. 13/7… Men både ärter, sallad och basilika har hittat upp, ihop med luktärterna. Och intill mina äppelträd på norrsidan sådde jag bondbönor och blomsterbönor 25/7 vid en nysatt spaljé – senaste gången sådde jag redan 7 juli och fick finfin skörd…
Nu grubblar jag bara på om jag ska våga flytta mina nysådda squashplantor som hamnade alldeles för tätt… Men, som mina odlarvänner på Gunnarstorp konstaterade när jag hälsade på dem igår: “ALLT har kommit igång jättetidigt. Majsen skördar vi två månader tidigare än förra året. Och vinterpumporna har redan satt frukt.” Till och med deras kompost väller över av självsådda pumpor!
På Gunnarstorp plockar besökarna stora fång av dalior, galtonia och rosenflockel, och kardonen är redan gigantisk med sina silvriga blad. Men även Ingegerd och Alf har tomma ytor. -Ingen idé att så när det är så hett, säger Ingegerd. – Men du får väl äta svinmållan i stället för att slänga den, försöker jag. Och så övertalar jag henne i alla fall att provsmaka. – Mja, inte så illa, säger hon…
Klart jag måste ha ett tomatväxthus!! Tanken föddes utan att jag visste var den fick luft ifrån och platsen var ju given – det vill säga den enda plana ytan jag har kvar i parken… Med lite grejor i vägen bara… Men halmen kan jag ju grunda markbäddarna med (så länge som den balen legat är den nog lagom komposterad för att ge tomatisarna en finfin start!) Och gratis-stenarna som en anläggare dumpade innanför dubbelgrindarna i höstas får väl min hjältemodiga anställde rulla iväg nån gång framöver… Some other day.
Och tack Runåbergs för de förföriska texterna om tomatfröer. Som tur var såg jag inte den där raden om att de helst skulle odlas i växthus förrän fröna kommit.
Stenarna är nu i alla fall inte INNE i huset… Och på väg till affären såg jag en jättehög med virke som bara verkade vänta på att få följa med mig och Goethe hem. Häpp!
I tisdags träffade jag vårens första designkursare i Falkenberg. Ett piggt och entusiastiskt gäng som nu ska lära sig “allt” om trädgårdsdesign på fem tisdagkvällar. Det blir nog lätt. Hittade några scannade bilder från när jag startade MITT projekt – visningsträdgården här på Munkagård. Den nedersta bilden var den första jag tog, i början av april 2009. Var börjar vi? sa mina arbetare otåligt… 
Jag minns hur stolt jag var när jag kom på vilken form jag skulle ha på min första pionträdgård – “piongenbanken i Gröninge” som jag kallade den. Jag hade fått låna grannens gräsmatta mittemot mitt torp, och tyckte att gamla pionsorter väl krävde gammaldags formgivning typ klosterträdgård.
Några år därefter fylldes Gunnels (och min) trädgård med besökare från när och fjärran som doftade sig fram mellan överdådiga pionplantor.
