Blogg Cecilias Trädgård

Det har varit en märklig vår – sommar och sensommar. Grodorna har älskat min trädgård. Och jag har älskat att vissna växter gått att mörda – och nya rabatter har öppnat upp nya vyer… Här är några nya septemberbilder.

Man lär sig alltid något nytt i trädgården. Plötsligt var den blommande kinesiska gräslöken full av bin och flugor. Borde väl ha fattat att det är en biväxt eftersom den gjort frön och fröplantor i 7 år…

Och så undrar jag hur det ska gå med mina cydoniagrenar, överfulla med frukt. Staga kanske vore idé…

Sensommarkram från Cecilia och välkomna till höstens kurser i design och beskärning!

Nu på söndag är det åter dags för alla trädgårdsbitna att krylla runt i trädgårdar, parker och koloniområden över hela Sverige. Jag och min nya hjälpreda Sandra håller öppet mellan klockan 10 och 17, och vädret lär bli lagom soligt och inte för hett.

Hos mig kommer du att träffa på både öppen jord – nya rabatter på G – och massor av vilda örter, ogräs och marktäckare av mer ovanliga slag… Biologisk mångfald måste kosta lite ansträngning – och det naturliga är INTE bar jord men täckt…

Nu finns det förstås ogräs som varken är jätteroliga att tampas med – vass och kirskål till exempel – eller ens speciellt nyttiga. Till MINA favoriter hör nässlorna som ger fjärilslarverna mat, och mig med. Och så alla former av vilda ärtväxter som förser jorden med kväve och fåglarna med höstfoder. Kråkvickern blommar nu och är ljuv men kortlivad i sommarens buketter. Lupinerna däremot är läge att försöka utrota – och definitivt inte låta gå i frö. Men ni vet väl hur det är. Ambitionsnivån är alltid något högre än verklighetens verkstad…

Till det roligaste i min nu nioåriga trädgård hör alla självsådda “tamväxter” – krolliljor i rosa och aprikos färgskiftningar, nya funkiahybrider från några av de femtio köpesorterna, trolldruvor, och bebisar av buskpion, rosenpion och lactiflorasorter.

Bland de många gammaldags perennerna jag samlat på mig under åren finns den varmgula dagliljan från Villa Thalassa i Helsingborg, och tåliga gamla höstflox som sällan drabbas av mjöldagg. Och så de där 100 sorterna luktpion förstas – den äldsta från 1846 och den yngsta från 1980. Har vi tur är några fortfarandei blom på söndag, ihop med ett sextiotal historiska rosor… Välkomna hälsar Cecilia och Sandra!

Och i paviljongen visar jag 1700-talstecknaren Dionysios Ehrets fantastiska blomsterbilder, ihop med egna fotografier från parken..

Igår firades Botaniska mångfaldens dag över hela Sverige, och de besökare som hittat in till min trädgård var både kunniga och nyfikna. Mitt val att satsa på både vilda och tama växter i visningsträdgården rönte ovanligt nog applåder snarare än rynkade ögonbryn. Mest förtjusta var nog alla över den numera sällsynta örten vitrapunkel, som jag fick från min praktik på Gunnebo slott 1996. Till skillnad från många så kallade förädlade växter har den kvar sin förmåga att attrahera bin och humlor med pollen och nektar… Se bildbevis nedan!

Ni som ser fram emot att besöka mitt pionmuseum ska veta att luktpionerna lär börja slå ut nån gång i början av juni, och de många senblommande sorterna kanske blommat över redan till midsommar… Boka tid för gruppvisning och eventuell servering – eller ta med egen kaffekorg! Bondpionerna slog ut en vecka tidigare än förra året, och buskpionerna likaså. Ja, nu blommar det nåt “rusligt”…

Hälsar Cecilia

Ogräsvandring i Cecilias Trädgård 22/5 kl 15-19 – hur kul kan DET vara?? Jag verkar vara den enda i Halland som under hemsidan Botaniska mångfaldens dag 2018 hävdar att ogräsen förtjänar ett bättre öde än att elimineras från trädgårdar, parker och åkrar. Guidning och kanske provsmakning utlovas!

Bilden ovan är från mammas fälthandbok om blommor i Norden från 1974 – Bonniers flora i färg. De flesta känner inte längre igen de vilda ärtväxterna som hjälpt till att förse markerna med kväve, gett insekterna nektar och pollen, och försett fåglarna med vinterfrö. Många av de växter som mamma försökte lära mig att känna igen när jag var barn är numera lika utrotningshotade som de ängar örterna förr trivdes på. I min arrendeträdgård på 2000 kvadratmeter finns sedan ett decennium fler vilda örter än på de omgivande grönytorna. Men vem vet? Kanske dessa artfattiga marker återkoloniseras med vindars och fåglars hjälp?

I mammas tummade bok läser jag de bekanta namnen. Kråkvicker och gulvicker, rosenkronill, nålginst och käringtand, humlelusern, blodklöver, gökärt och harklöver – en favorit med sina pälsduniga fröhus perfekta som eterneller. Numera är både de vilda örterna, göken och humlan på god väg att försvinna – och det vilda förutsätter vår hjälp, vårt val att släppa in mer än gräsåkrar, rododendron och tuijahäckar i våra tama och artfattiga trädgårdar innan det är för sent.