Blogg Cecilias Trädgård

Ibland får man välja mellan att bli trött, eller jättetrött… 1600 sniglar igår, 600 i morse. Eller om det var 880. Kvittar lika när jag fortfarande bara har dödat ett tiotal sniglars årskullar. Man blir mest yr om man ger sig tid att räkna längre än liken bakom saxen.

Men vem har sagt att det alltid kan vara roligt med trädgårdsvård. För några år sedan läste jag om förra sekelskiftets kvinnliga trädgårdsbrukare. Women gardeners tror jag att den hette. I stället för att gnälla om ont i ryggen efter snigeljakten klagade de lite urskuldande att de var tvungna att smyga sig ut när de “riktiga” trädgårdsmästarna lagt av för dagen. De anställda alltså. För det ansågs oacceptabelt att en dam, för detta var förmögna kvinnor, skulle befatta sig med något så fysiskt som trädgårdens skötsel. Några konstaterade också att det att det var smått opraktiskt att ständigt måsta bära kjol eller lång klänning. Vita Sackville-West bar det med jämnmod. -There is no excuse for bad clothing in the garden” konstaterade hon barskt. Oursäktligt att vara dåligt klädd i trädgården. Och det var medan man arbetade alltså, inte spatserade…Det känns konstigt att föreställa sig trädgården som fängelse för konventioner om hur jag som kvinna måste uppföra mig, och hur jag skulle få njuta bara med måtta, och utan svett. Det viktorianska England hade klara problem med det kroppsliga. När man till och med kunde klä nakna bordsben med tyg, hur vulgärt måste det inte ha verkat att iklädd arbetsbyxor sjava omkring med spaden i högsta hugg. Och våga HA ROLIGT!

Ja, det var naturligtvis sniglarna jag var på jakt efter när jag gick ut på ängen halv sex på morgonen i morse. Femtio småsniglar kryllade runt svamparna. Men jag hann före…

Stolt fjällskivling beskrivs som trestjärnig, det vill säga mycket delikat. Benen som kan bli 25-30 centimeter höga tar man bort eftersom de är lite trådiga. Sedan är det bara att hacka och steka de gigantiska hattarna i smör. Tack mina små snigelfiender för den frukosten!

Att naivt hävda att kärleken är viktigast, ja det fick jag ju äta upp snart nog. Igår invaderade de tidigare osynliga sniglarna infarten och plötsligt hade jag klippt 800 små och stora mördare… Räknar man 300 barnsniglar per avklippt huvud har jag blivit av med 24000 potentiella växtätare. Men medan åkrarna runt trädgården väntar på att bebyggas med Älvsbyhus har sniglarna inget som stör deras explosionsartade tillväxt. Och som så ofta när ett område koloniseras av spansk skogssnigel är det sällan mer än en hyresgäst eller husägare som går till motangrepp.

När jag nu håglöst stirrar ut över min trädgård och 2000 kvadratmeter gömslen ser jag inte färg och form och blommande dagliljor längre. Bara hur det kommer att se ut när monstren har tagit sig in.

1999 praktiserade jag på botaniska trädgården i Göteborg, och förfasades över alla jättehål i funkiablad och nysatta fröplantor. Min chef i rododendrondalen kämpade med sax, med numera förbjudna preparat, och varje dag. Hu, tänkte jag. De sex år som gått sedan jag byggde trädgården på arrendemark i Tvååker har jag varit förskonad från snigelangrepp, men nu…

Att njuta eller inte njuta, det är som sagt frågan. Man vill gärna ta ut morgondagens elände redan idag. Men så mycket tid man slösar bort…

På sätt och vis förstår jag frågan. Lever man, som de flesta av världens befolkning i städer, och dessutom mestadels inomhus dygnets timmar, blir det viktigt att prioritera. Det SKA blomma när man är ledig, på den egna balkongen eller i de visningsträdgårdar man besöker. Jag minns mina trädgårdselevers förvåning när jag föreslog ett besök till Botaniska trädgården i Göteborg. I februari.

Efteråt var de lyriska. Att nakna trädben hade så mycket att erbjuda, att vissna magnoliablad var värda att ta med hem, att det kalla vinterljuset fick skepnader att framträda helt annorlunda än i tydligt sommarljus…

För att se måste man titta. Ta sig tid. Uppmärksamma. Utan kärlek är kanske ingenting riktigt tillräckligt snyggt, smalt, kraftigt eller väldoftande. Den eviga kulten av ungt hull gäller inte bara oss människor men drabbar även växternas skara… De vissnar för fult, de blommar för kort tid, de ändrar färg från cerise till grårosa. Nä hu.

Skönheten ligger i betraktarens öga. Jag kan bli fascinerad av porslinsklockans gracila blommor. Men jag gillar även att de luktar svagt av räv. En lite frän och näbbig doft som kanske säger: Ja, snygg är jag. Men ät mig inte…!