Lyhörd beskärning handlar om att undvika närsynthet – och kortsynthet. Om vi börjar med fruktträd som redan är planterade, så finns några saker att hålla i minnet.
Trädet “bor” någonstans. Fuktigt eller torrt, mot söder eller norr, och med diverse skuggande träd, väggar eller höghus inpå sig. Börja med att fundera på om de omgivande hindren för tillväxt kan förbättras innan du börjar karva i ditt objekt.
Ibland kan det räcka med att kalka (med Algomin till exempel) eftersom körsbär och plommon får svårt att ge frukt om de står för surt, till skillnad från äpplen och päron. Ogräsrensning runt fötterna är också ett sätt att “gödsla” eftersom mer näring blir kvar till träden.
Här ett exempel på en lycklig ormhassel med gott om ljus omkring sig. Visst kan man klippa den om man vill ha några grenar i vas – eller binda upp en gren mot ett stöd för att bygga en till våning. Annars inskränker sig skötseln till att ta bort de raka grenar som kommer från grundstammen (den vanliga hasseln) och som skulle stjäla energi från den mer svagväxande varianten.
Här behövs det hårdare tag – för att någon tidigare beskurit utan känsla. Denna spindelklippta apel räddades från en kommersiell äppelodling 2009, och brutalklippningen har gett lättplockad frukt. Men livstiden kortas – efter tio år brukar träden kasseras. Att 30 av dem överlevde uppryckning med tross i april, flytt till Munkagård av gårdens ägare och återplantering utan trädstöd visar väl hur oerhört tåliga aplar är.
Det äldsta äppelträd jag föryngringsbeskurit var sisådär 90 år gammalt. Kronan hade vält över en liten bäck, och jag tog resolut av allt utom en drygt enmeters stam med några pippliga årsskott. Några år senare reste sig en prydlig och till synes tonårig krona rakt upp från den kortade stammen, och började ge frukt…
Aplar (både tama och vilda) är bra på att bryta nya skott från gammal ved. De har också, till skillnad från plommonträd, gott om så kallade “vilande knoppar” som hoppar igång om det skulle behövas. Ovan syns de som små ljusare fläckar under den översta grenen.
Körsbär och plommon, däremot, har svårt att trolla fram nyskott på gamla avsågade grenar, och behöver därför få behålla sina smågrenar och korta skott, så kallade fruktspjut, som kan ge frukt…
Ibland får man höra att det är “lätt att göra rätt” ifråga om beskärning. Och att OM det skulle bli fel kan man ju göra på nåt annat sätt nästa gång… Bilderna ovan visar hur lätt det kan vara att göra fel – och att vissa skador inte går att reparera. Trots det kämpar träden med allt de har av vallningar, barriärbyggen och avstötning av sjuka grenar för att hindra öppna sår från att bli inkörsportar för allsköns angrepp.
Så låt oss börja med lite anatomi… Grenen ovan förenas med stammen av en grenkrage. När man sågar utanför den är allt frid och fröjd. Sågar man däremot i den, eller i själva stammen, har man opererat bort DEN grenens förmåga att hindra trädstammen från angrepp. Och infektioner, rötsvampar och annat otrevligt har motorväg ner genom trädet, ofta ända ner till foten. Nu råkar detta exemplar vara dött, men det beror på andra skador…
Här är det ett gullregn som sett bättre dagar – något som inte är ovanligt eftersom de lätt får fläkskador och är allmänt känsliga. Tidigare rötangrepp i grenen syns som svarta barriärförsök i det fellagda snittet. Och vallningsförsöken är inte mycket att hänga i gran…
Samma ledsna gullregn, nån annanstans på kroppen. Här har busken försökt stöta bort en sjuk gren, och vallningen längs stammen sker som ett svar på sprickan som bildats. Att den kvarlämnade tappen inte läkt syns tydligt i skäret som saknar vallar. Man får ha galghumor för att skratta åt eländet…
Till sist en fälld ek som nog haft seriösa svampangrepp… I en avsågad gren ser man både den yttre svampiga veden och den tunna svarta barriärlinjen som skyddat kärnveden. Nederst har eken lyckats avvärja en skada ( den mörka kådliknande blorpen) troligen som svar på en skadad eller bruten gren. Och nu är dess saga all… 
Två träd i vinterskrud: Det vänstra ett obeskuret plommonträd, det högra ett toppklippt körsbär. Eftersom upprättväxande stammar och grenar växer kraftigare, har körsbärsträdets växtkraft minskat. Men i mina ögon har det också blivit betydligt fulare…
Nu handlar det tyvärr inte bara om estetik och trädhöjd. Till prunusfamiljen, eller stenfrukterna som de kallas, hör bland annat körsbär, bigarråer, plommon, moreller och slån. Förutom att de har oerhört lätt för att dra på sig sjukdomar om de beskärs annat än på hösten (JAS-månaderna) kräver det man kallar “noggrann sårvård”, rena verktyg och korrekta snitt. Alltså motsatsen till det nysågade trädet i Tvååker centrum nedan… Korta snitt? Skarpa verktyg? 
Sedan gör prunusfamiljens medlemmar få grenar från gammal ved till skillad från tex äppelträd. Och de ger mest frukt på unga kortskott, vilket gör det rätt fånigt att klippa bort dem… Nedan ett fantastiskt bigarråträd, där blomknopparna syns som kompakta flockar längs taniga grenspetsar. När jag knackade på hos ägaren sa hon förvånat: “Jaså du tycker det är fint?? Vi funderar på att ta bort det för fåglarna tar alla bären…”
I en annan trädgård i Tvååker hittar jag ett hårt toppbeskuret träd. Att det handlar om prunus syns på de horisontella strecken längs stam och grenar. Att trädet orkat bryta nya skott är ett mirakel, om man så vill. Men så mycket mer lättplockad frukt blir det nog inte…
Man skulle kunna tro att alla träd tål lika mycket stryk. Till exempel är det rätt vanligt att forna tiders hamling används inte bara på alléträd men även på björk, oxel och fruktträd. Nedan har någon börjat hamla, det vill säga såga av alla toppar, vilket tydligen inte dödat trädet. Men sedan har man tröttnat, och resultatet blir den här rätt oklädsamma risborsten i jätteformat.
I en annan trädgård hittar jag ett plommonträd som fått för mycket stryk. En storm tog med sig barnens hoppställning, men missade bilen med en halvmeter, berättar ägaren. Och plommonet kan ju få en död i skönhet som klätterstöd till en klematis eller en yppig ros. Men nya grenar på den skadade sidan lär det inte bli…
Den gren som klarade sig undan den flygande ställningen har haft det tufft tidigare. Kvarlämnade tappar, felplacerade sågsnitt med mera gör att jag nog skulle satsa på ett nytt träd…
Vad betyder det att lämna kvar en tapp? Ja, man skapar en kanal in i trädet eller häckplantan där det saknas “läkkött”. Nu “läker” inte träd – de vallar in en skada, eller barrikaderar den skadade delen. Nedan syns den sorgliga historien från start till slut: Från fullt frisk till rötskadad och döende lindhäck…
Den totala avsaknaden av grenar på södersidan av kronan är fullt rationell för trädet. Varför växa åt söder när ljuset finns åt norr? Men även om boven i dramat skulle fällas, är skadan skedd, och det är bättre att fälla den unga eken.
En annan slags förhistoria kan man utläsa av björkraden invid parkeringen. Någon hade kanske ambitionen att skapa en björkhäck. Men resultatet har blivit taniga träd med hög tyngdpunkt och stor vindkänslighet.
Här är det en gracil grupp om tre som fått lite mer plats att utvecklas individuellt. Att det inte riktigt räckt syns av att man valt att kapa de grenar som växt in mot mitten av gruppen. Växtsättet är lite mer “typiskt” utåt än inåt om man så säger. Men beskärningen är gjord med fin känsla för helheten tycker jag.
Habitus för en bok är lite tomteluve-artat. Många frestas att stamma upp trädet eller knapra bort de nedersta grenarna, kanske för att få plats för sittplatser som här. Men ett träd som hör till Sveriges högsta och kan bli 300 år kanske har en anledning att ha tunga grenar ner mot mark…
Man kan också välja en hängbok i stället för den större varianten, men ett ord av varning kan vara på sin plats. Växtkraften finns där, och för att få balans i kronan behöver man börja beskära tidigt. Här är ett exemplar sett från olika håll. Trädet har gjort det enda vettiga – satsat på grenar där det funnits mest ljus. Men förr eller senare blir det för tungt för att det ska vara roligt. Och precis som lönnen har boken luriga grenar som inte tål att knipsas rakt av…
Habitus handlar inte bara om typiskt växtsätt ovan mark, men också hur ett träd beter sig under mark… I Aspen i Colorado finns världens största organism, har jag hört. Aspen sprider sig med underjordiska skott, dvs klonar sig själv utan slut. Vilka aspskott som är yngst i bilden nedan syns tydligt. Här hjälper det inte att beskära eller ens såga ner några träd till mark. Aspen finns kvar tills man gräver bort rötterna.
Andra exempel på “gökungar”, det vill säga träd och buskar som tar mer plats än man har lust med, är syréner och slånbär. Slånet bygger snabbt risiga dungar av diverse rotskott som envisas med att skjuta upp långt från moderplantan. Här är det bara grävmaskin som hjälper. Tyvärr ger slånet världens godaste likör, så utanför trädgården som här gör den ingen skada. Slånsnåren bjuder även utmärkta gömslen för fasan och småfågel tack vare taggarna…
Köper man en namnsort av syrén, till exempel Mme Lemoine, är den ympad på en grundstam. Och den kan få för sig att trava iväg under mark, och suga musten ur modersyrénen. De här småskotten behöver klippas bort innan de blir långa och gängliga – och med annan färg på blommorna…
I nästa blogg ska det handla om fruktträd. Snart dags att ge sig på aplar och päronträd med såg och sekatör. Men spara plommon- och körsbärsträd till hösten…
När jag började samla på mig växter till min första trädgård i Hindås på 90-talet var det av ekonomiska skäl. Det fanns en märklig kompost i skogen nära mitt hus, och första gången jag kom dit hade någon lagt en prydlig bukett liljor med blommor, ben och lökar åt samma håll. Som att de bara väntade på att få bli adopterade. Senare hittade jag storväxta blåsippor, gulgrönbladiga liljekonvaljer och mycket annat på samma plats. Det skulle ta många år innan jag förstod att kvalitén på dessa återanvända växter var viktigare än det faktum att de råkade vara gratis.
Här är Lisbeths höstaster, en av tre varianter, som blommar i september – oktober.
Nu är det ju inte så att alla perenner man hittar i plantskolorna är så “nya” som reklamen antyder. På nittiotalet kunde man lätt hitta namnsorterna Europa, Afrika och andra som lanserades förra gången circa 1910…
Senaste tillskottet till samlingen gamla höstflox donerades av Jennie i höstas. Ursprung: Bröna i Skåne, från hennes makes mormor. Därför har jag döpt den till “Ellen”. Från en perenninsamling i Skåne kommer även den näpna grenastern nedan. Tack Peter och Slaviza!
Det här är alltså inte en planta utan flera tättväxande skott, som till våren ger circa trettio delningar… Höjd circa 50 centimeter, och blomtid sen höst, när inte mycket annat går att plocka i trädgården! 
Första gången jag på allvar förstod att jag fått tag i något seriöst annorlunda var när jag hittade en extremt storbladig krollilja i ett övergivet dike ute på Särö. För hundra år sedan var denna normalt lila lilja med mörka prickar väldigt populär, och man samlade ovanliga varianter med fläckar av olika form, och lät liljorna förvildas och göra nya korsningar i massor. De aprikos och gultonade krolliljorna har ofta både Lilium martagon och L. hansonii i blodet, den ena lila och den andra klargul. Korsningen kallas därför marham-hybrider. Nu står krollisarna i min trädgård och gör nya spännande korsningar, och fröbebisarna är till salu både som små och fullväxta. En variant har till och med luddiga hår på blomknopparna – supersött!
Denna mycket gamla höstanemon har en enorm vitalitet. Perfekt för förvildning på en halvtorr och halvskuggig plats där få andra växter trivs. Ursprungsplantan fick jag från gården Dalbacka på 90-talet, där den växte med roten fastkilad mellan stenblocken i en torpargrund. Trixet med höstanemoner är att plantera på våren. De behöver tid att rota sig före vintern. Så en blommande planta köpt i september har små chanser att överleva…