När jag började samla på mig växter till min första trädgård i Hindås på 90-talet var det av ekonomiska skäl. Det fanns en märklig kompost i skogen nära mitt hus, och första gången jag kom dit hade någon lagt en prydlig bukett liljor med blommor, ben och lökar åt samma håll. Som att de bara väntade på att få bli adopterade. Senare hittade jag storväxta blåsippor, gulgrönbladiga liljekonvaljer och mycket annat på samma plats. Det skulle ta många år innan jag förstod att kvalitén på dessa återanvända växter var viktigare än det faktum att de råkade vara gratis.

Efter flytten till Kungsbacka 1996 började jag umgås med grannen Lisbeth Brogren, som generöst delade med sig av rosor, perenner och pioner. Någon gång berättade hon att den dubbla prästkragen hette Esterred. Jaha, tänkte jag lite ointresserat. Men efter några år råkade jag på namnet i en engelsk trädgårdsbok. “Esther Read, stod det, är en gammal pålitlig sort.” Boken var skriven 1912…

Sedan dess har jag provodlat nyare dubbla prästkragesorter utan att hitta någon som har en lika perfekt symmetrisk blomma. Detsamma gäller Lisbeths låga veronika, som varje år blommar med en nästan självlysande blå ton. Klipper jag ned det vissna återkommer den med ett senare flor.

Här är Lisbeths höstaster, en av tre varianter, som blommar i september – oktober.

Och en av hennes ljuvliga höstflox, som är ovanligt tålig mot mjöldagg jämfört med många moderna sorter. Förutom att rädda gamla växter lyckades hon och maken Nils Brogren hindra byn Äskhult från att rivas. Där är nu ett kulturreservat. Men inga av hennes växter…

Nu är det ju inte så att alla perenner man hittar i plantskolorna är så “nya” som reklamen antyder. På nittiotalet kunde man lätt hitta namnsorterna Europa, Afrika och andra som lanserades förra gången circa 1910…

Men tyvärr har växtförädlingen prioriterat storlek och slående färger på bekostnad av doft, pollen till fjärilarna och resistens mot sjukdomar. Detsamma gäller ju tyvärr grönsaker och frukt, där jämn tillväxt, enhetlig form och vinstmarginal väger tyngre än smak, antioxidanter och annat smånyttigt.

Senaste tillskottet till samlingen gamla höstflox donerades av Jennie i höstas. Ursprung: Bröna i Skåne, från hennes makes mormor. Därför har jag döpt den till “Ellen”. Från en perenninsamling i Skåne kommer även den näpna grenastern nedan. Tack Peter och Slaviza!

Det här är alltså inte en planta utan flera tättväxande skott, som till våren ger circa trettio delningar… Höjd circa 50 centimeter, och blomtid sen höst, när inte mycket annat går att plocka i trädgården!

Första gången jag på allvar förstod att jag fått tag i något seriöst annorlunda var när jag hittade en extremt storbladig krollilja i ett övergivet dike ute på Särö. För hundra år sedan var denna normalt lila lilja med mörka prickar väldigt populär, och man samlade ovanliga varianter med fläckar av olika form, och lät liljorna förvildas och göra nya korsningar i massor. De aprikos och gultonade krolliljorna har ofta både Lilium martagon och L. hansonii i blodet, den ena lila och den andra klargul. Korsningen kallas därför marham-hybrider. Nu står krollisarna i min trädgård och gör nya spännande korsningar, och fröbebisarna är till salu både som små och fullväxta. En variant har till och med luddiga hår på blomknopparna – supersött!

Denna mycket gamla höstanemon har en enorm vitalitet. Perfekt för förvildning på en halvtorr och halvskuggig plats där få andra växter trivs. Ursprungsplantan fick jag från gården Dalbacka på 90-talet, där den växte med roten fastkilad mellan stenblocken i en torpargrund. Trixet med höstanemoner är att plantera på våren. De behöver tid att rota sig före vintern. Så en blommande planta köpt i september har små chanser att överleva…