Ja, vad finns att göra i en ekologisk trädgård från april till september? Man kan boka privat visning för bästa vännerna, födelsedagsfika till mormor eller sonen, man kan vara med om aktiviteter som frösådd, sommarblomskomposition eller beskärning. Och man kan njuta av en späckad blandning vanliga och ovanliga växter på 2000 kvadratmeter inhägnad yta. Sittplatser finns det gott om, både inne i paviljongen och ute i det gröna…
Söndag 5/4 kl 12 till 15 öppnar parken för säsongen. Med specialerbjudanden som billiga växter, ovanliga azaleor, bebisträd och buskar på rot…Bland fynden kanske du hittar favoritboken – eller antika blomstöd och handblåsta hyacintglas. Och kanske kanske blommar den dubbla blodroten – sanguinaria canadensis Multiplex… Välkommen alla gamla och nya besökare till ett nytt växtår! Cecilia Sundholm, trädgårdsdesigner
Det här är Svanen – eller Le Cygne som den heter. Sedan 1907 har den kallats allt från världens vackraste till den pipigaste, och några författare hävdar att även om man bara får se en perfekt blomma per decennium är den värd att vänta på… Bilden gör inte svanfjädrarna rättvisa, och doften får man föreställa sig!
Alice Crousse från 1872, samt Marie Crousse från 1892 (nedan) blir nya bekantskaper för mig. I år blir första gången jag ser dem i blom. Can´t wait…
Detsamma gäller Noemie Demay, lanserad 1867 av Calot. Myrtle Gentry från 1925 (nedan) är en av amerikanen Brands bästa korsningar, och lär ha den starkaste doften av alla… Rötterna var dessutom gigantiska så kropp lär den ha!
Gultonade pioner hör inte till vanligheterna, och eftersom färgen egentligen inte är kemisk, dvs del av blombladen, utan optisk, bleknar de flesta mot vitt efter en tids blomning. En klassiker är Laura Dessert från 1913.
Att denna marsipanbomb skulle finnas kvar ända sedan 1858 känns nästan overkligt. Även den hopknåpad av Calot givetvis! Andra pioner med gulstick är Ann Cousins från 1946 och Blush Queen från 1949.
Till sist en röding modell snyggare. Madame Furtado lanserad av Guerin år 1856 ser inte särskilt gammaldags ut, men … en skönhet förblir evigt ung sägs det.
Den här pionen från 1856 hör till visningsexemplaren i samlingen men finns som beställningssort. Gloire de Charles Gombault känns nästa utmanande modern för att ha 160 år på nacken!
På hemsidan kan du läsa artiklar från bland annat GP Bostad, Allers Trädgård och Gård&Torp där mina pioner – och odlingsråd – beskrivs. I boken PIONER från 2006 berättar Eva Robild om hur mitt samlande kom igång, och i Trädgårdsamatörernas tidning skrev jag själv om “jakten på pionskatten”, och om fynd som Emmas vita, Majs röda och familjen Skantzes rosa pion från Åsa… 
Madame de Verneville från 1885 har som främsta kvalité en mycket säregen och ljuvlig doft – annorlunda än någon av mina andra luktpioner. 
Det lär ha lanserats många tusen pioner sedan 1850-talet. Ändå säger många besökare tvärsäkert att – Ja, den där vanliga vita med rött i har jag hemma!
Många luktpioner som kallas “rosa” bleknar så småningom (eller snabbt!) till crèmevitt. Ovan är det Reine Hortense från 1857 som dock håller färgen rätt bra. Tyvärr såldes den slut i min förra trädgård, men nu är hon tillbaka igen!
En annan ljusrosa luktpion, världens kanske mest kända och älskade, är Madame Calot från 1856. I år är bara moderplantan från 2004 visningsexemplar, för beställda plantor har redan adopterats…
Aza Gray från 1885 finns med i boken Pioner – med sina mycket ranunkellika knoppar i prickigt! Stora blommor och kraftig upprätt planta – en klenod kort sagt…
Mer åt aprikos och laxrosa går färgerna hos Madame Jules Dessert från 1909. Enbart visningsexemplar i sommar, men delas för försäljning i höst.
Tidigblommande halvenkla med hallonrosa toner är Petite Renée från 1899 samt Prairie Afire från 1932. Nya för året – spännande!
Om någon av er läsare känner till ett möjligt namn – hör av er till mig!! Typiskt för Humlebo är de oerhört tätt packade blombladen, vilket gör dem lite känsliga för ihållande väta. I nästa blogg blir det de röda, gula och flerfärgade sorterna – och några rariteter från Tyresö slott som kommer att finnas till salu i år…
Albertine, en fantastisk klätterros från 1921, var en av förra sommarens besöksfavoriter. En annan av favoriterna var Pembertonrosen Cornelia från 1925 – i blom fram till första frost i november… Båda är härdiga till zon 3.
Erinnerung an Brod, en gammal ungersk ros från 1886, träffade jag första gången i Fredriksdals rosmuseum. Där täckte den en 2×4 meters spaljé, men i min trädgård är den mer normal och klarar sig utan spaljering. Zon 3
Maiden’s Blush från sisådär 1629! Härdig, växer utmärkt på egna rötter, doftar…
Minette från 1819 är en albaros som ofta hittas förvildad på gamla boställen. Vilket betyder att den klara vadsomhelst utan skötsel. Rotäkta exemplar passar för lähäckar i utkanten av trädgården. Rosa ljuvt doftande knubbiga blommor, zon 7…(Ej bild)
Till gallicafamiljen hör även Tuscany från sent 1500-tal(!). Mörk, engångsblommande och trevligt lågväxt. Rotäkta exemplar.
Bourbonrosorna hör till de som man bara fastnar för – doften, formen, färgskalan…
Honorine de Brabant blir spännande att få provodla, och extra-ex finns till salu i vår.
Wrams Gunnarstorp är en doldis utan känt födelseår, men det gör inget… Klätterros som klarar sig utan stöd, om man vill ha ett vällande växtsätt, fruktig doft, och med blom på oklippta årsskott håller den på till frost!
Den nedersta rosen är en okänd bourbon som jag döpt efter donatorn: Elsas mormors ros. Har anor från 1890-talet, och säljs som rotäkta. Blir med tiden hög och rikblommande och doftar förstås ljuvligt!
Manning’s Blush har funnits med sedan 1797, och får väl anses vara väldigt typisk för familjen…
Fritz Nobis från 1940 har terosblod och bör alltså dofta annat än “bara” äpple! En av föräldrarna är Magnifica, och den är härdig till zon 5.
Så kommer vi till damascenarosorna… Två av mina första “hitterosor” från en nedbränd gård nära Gunnebo slott räddades som små skrangliga rötter, men har växt till sig under femton år på egna rötter. Den ena finns nu på Fredriksdals rosgenbank i väntan på att få ett namn…
Ros nummer två ska vara den Blush Damask som har anor sedan slutet på 1700-talet.
En av de mörkaste damaskrosorna är Duc de Cambridge från förra sekelskiftet. Härdig till zon 5, och utsökt vacker!
Bland pimpinellrosorna finns arten – salt- vind- och svälttålig som inga andra. Men där finns även Kordes korsning med terosdoft: Fruhlingsduft från 1949. Kraftig, storblommig och frisk. Användes förut som allébuskage vid Åsainfarten…
Stanwell Perpetual från 1838 är, som namnet antyder, evigblommande. Lika tålig som arten, och rotäkta plantor finns till salu.
För den som gillar det vilda har jag även frösådda pimpinellrosor till salu. Moderplantan sådde jag ur ett nypon från ett Hällingsjötorp på dekis. Rosorna har små ljusrosa majblom, och vackra svarta klotrunda nypon. Höjd circa 1,5 till 2 meter.
Till sist har vi kommit till rugosafamiljen – de allmänt använda vresrosorna. Rådjurssäkra, tokblommande fram till frost (om man plockar bort nyponen) och härdigare än de flesta andra rosor. Min första vita dubbla rugosa kom som donation från Budskär på 90-talet. Har ej namnsatts, men är mer regnvädertålig än den vanliga Blanc double de Coubert. Blir hög som på bilden i skugga, men “bara” 1,8 meter i sol. Formen på blommorna är utsökt, och doften likaså!
En annan rugosafavorit är Roseraie de l’Hay från 1901. Härdig till zon 6, väldoftande och med vacker “kropp” som tål klippning lika gärna som nedsågning till mark utan att bekommas.
Fast jag föredrar den otuktad som här vid bakre grinden i trädgården..(Till vänster Tomtorpets pion). Ett fåtal rotäkta exemplar finns till salu i vår.
Till våren kommer jag att försöka få fram sticklingsförökade plantor från min förtjusande White Grootendorst. Ovanligare än sin röda syster, och lanserad 1962.
Under sex måndagskvällar från 29/2 håller jag i en kurs i personlig trädgårdsdesign på Medborgarskolan i Varberg. Blir du nyfiken på kursinnehåll – ring mig! 0736643230
Vänliga vårhälsningar från Cecilia Sundholm, designer och trädgårdsanläggare