Midsommarhelgen förflöt med många glada besökare och märkligt fint väder trots vädervarningarna. Även denna vecka blommar massor av pionsorter ihop med alba- och gallicarosor som fyller trädgården med väldoft.
Men jag har haft fullt upp med att mörda växter… Och hårdgallra buskar som plötsligt ter sig obefogat tråkiga (forsythian som blommar en vecka och sedan fyller omgivningen med fjantigt slingrande grenar utan slut) ointressanta (en okänd vresros med spretigt växtsätt) eller long overdue att passera till sällare marker… Men det började med en vag plan att göra en odlingsyta i norra delen av trädgården. Jag skissade på x antal varianter men tände inte för någon av dem. Tills jag tog fram de skoningslösa ögonen. “Men HALLÅÅ! Varför står alla de där buskarna och tar upp luft ljus och utrymme???”
Från norra sidan syns effekten av gallringen ännu tydligare…
Körsbärskornellen till vänster kapade jag en meter på både bredden och höjden. Den mörka smällspirean som vi gallrade redan i februari fick nu bara behålla sin nytillväxt och befriades frän gamla spretiga tvåmetersgrenar. Och vresrosen modell störtful med oräkneliga rotskott – ja den tog väl bara nån timme för mig och assistent Simon att gräva bort. Höstdessert-äpplet fick en ny fin plats, och eftersom man ibland tänker medan man gräver, insåg jag att stenkanten som legat sedan 2009 faktiskt var flyttbar…! Nu ska allt “bara” fyllas med kompost, gamla förmultnade halmbalar och en säck hönsgödsel. SEN! Ska det odlas pumpor och squash och till och med en vattenmelonplanta som jag föll till föga för på Bruces handelsträdgård förra veckan. Som Vita Sackville-West uttryckte det: “In gardening one needs be brutal.”
Och så var det luktpionerna. Denna vita med svagt gulgrönt stick är en absolut favorit och dessutom oerhört duktig på att blomma redan året efter att jag sålt en delning. Bara lanseringsåret 1856 antyder ju hur många odlare som funnit det mödan värt att fortsätta föröka den. Duchesse de Nemours är nästan jämnårig med en av mina senast inköpta sorter, Alice Crousse från 1874.
Många av mina besökare tycker sig inte se så mycket skillnad mellan olika vita eller rosa sorter. Men doften är en säker indikation. Bilder däremot ska man inte lita på! Nedan syns två blommor som slagit ut efter varann. På samma planta…
Några av luktpionerna vet jag inte namnet på eller rättare sagt de flesta. Den här hallonrosa godingen till exempel är en tidig donation till samlingen i början av 2000-talet, då Gröna rum gjorde ett TV-reportage från min förra trädgård nära Kungsbacka. Då sålde jag även en av pappas dillpioner. I förra veckan, 13 år senare, fick jag en bildhälsning från Stockholm…”Pionen mår bra!” Veckans understatement!
Så här vackert blommade en av mina halvenkla namnlösa pioner förra året. Idag står den full av knopp precis som de flesta övriga pionerna i min samling – den milda vintern och torra våren verkar ha gynnat det mesta i trädgården. KANSKE går mitt kejsarträd i blom för första gången… 
Och av mina 42 sekelskiftespioner från Tyresö slott – de flesta flerfärgade! – har de senaste regnskurarna varit välgörande. Bara att titta på knopparna är en njutning… Än är “allt” kvar att bedåras av, dofta på och komponera sprakande buketter av…
Nej, den här gula buskpionen – Souvenir de Maxime Cornu från 1890 – kommer inte att slå ut förrän om några veckor. Men rockii-pionen, rosenpionerna och de olika bondpionerna visar färg idag på morgonen. Däremot inte mitt bildarkiv som valde att gå i strejk när jag skulle ut och plåta…
Ormbunkarna och julrosorna verkar dock inte lida av vattenbrist… De har nog gillat den långa svala våren lika mycket som jag själv, eftersom det gett mig tid att lyfta rotäkta rosor, självsådda pärlrönnar och krolliljor, i stället för att slåss med utblommade maskrosor. Inte för att jag slåss så där extremmycket. Bina och humlorna får biologisk mångfald i stället för enfald hos mig. Och de besökare som rynkar på näsan hör dess bättre till ovanligheterna. Kanske är trädgårdsälskare smarta nog att inse att en trädgård kan vara till för fler än oss tvåbeningar? Trollsländor till exempel. Eller humlor.
Trädgårdens pioner gör förstås barn ikapp med grodor, salamandrar och sländor. Både den gula buskpionen (P.flava) och Rockiipionen får sköta jobbet med bebisarna. De som inte gror har självsanerats. Eller vad det kallas.
Även rosenpionen gör barn i grusgångarna. Många barn… Och eftersom P. weitchii är en art och inte en korsning mellan olika sorter och/eller arter blir fröbarnen nästan som moderplantan – vita, rosa eller röda.
Luktpionerna i min samling däremot självsår sig extremt sällan. Eftersom jag främst samlat på dubbla sorter är majoriteten av de 130 inte förmögna att bilda frö. Och så värst många enkla sorter har jag inte heller. Så vem gjorde mina tre första lactiflora-barn??? Och hur kul är det att behöva vänta i sex år på att de ska blomma?
Sedan 1999 när jag sommarbetade på Botan i Göteborg har jag undrat över om pionen jag fick därifrån är en art eller ej. Otypiskt nog gjorde jag ett aktivt försök att fröså den rosa enkla pionen, och eftersom den enda bebis som klarade sig förbi koltåldern nu blommar är det klart: Annorlunda blomfärg = Ingen art. Eller???
Välkommen 18-21/5 kl 12 till 15!