Gick omkring i trädgården idag på morgonen och fotade allt som knoppades och hade sig. Det skulle vara fint med regn. Blir det 24 grader till helgen måste jag börja stödvattna luktpionerna. Annars finns det risk att knopparna stannar i växten vid ungefär en kikärtas storlek, och torkar in.Den vanligaste frågan från besökande pionägare är faktiskt varför blomningen uteblir fast pionen haft knoppar. Speciellt om plantan står i mager torr jord (eller under ett törstigt träd!) behöver man vattna ordentligt nu i mitten av maj.

Ormbunkarna och julrosorna verkar dock inte lida av vattenbrist… De har nog gillat den långa svala våren lika mycket som jag själv, eftersom det gett mig tid att lyfta rotäkta rosor, självsådda pärlrönnar och krolliljor, i stället för att slåss med utblommade maskrosor. Inte för att jag slåss så där extremmycket. Bina och humlorna får biologisk mångfald i stället för enfald hos mig. Och de besökare som rynkar på näsan hör dess bättre till ovanligheterna. Kanske är trädgårdsälskare smarta nog att inse att en trädgård kan vara till för fler än oss tvåbeningar? Trollsländor till exempel. Eller humlor.

Trädgårdens pioner gör förstås barn ikapp med grodor, salamandrar och sländor. Både den gula buskpionen (P.flava) och Rockiipionen får sköta jobbet med bebisarna. De som inte gror har självsanerats. Eller vad det kallas.

Även rosenpionen gör barn i grusgångarna. Många barn… Och eftersom P. weitchii är en art och inte en korsning mellan olika sorter och/eller arter blir fröbarnen nästan som moderplantan – vita, rosa eller röda.

Luktpionerna i min samling däremot självsår sig extremt sällan. Eftersom jag främst samlat på dubbla sorter är majoriteten av de 130 inte förmögna att bilda frö. Och så värst många enkla sorter har jag inte heller. Så vem gjorde mina tre första lactiflora-barn??? Och hur kul är det att behöva vänta i sex år på att de ska blomma?

Sedan 1999 när jag sommarbetade på Botan i Göteborg har jag undrat över om pionen jag fick därifrån är en art eller ej. Otypiskt nog gjorde jag ett aktivt försök att fröså den rosa enkla pionen, och eftersom den enda bebis som klarade sig förbi koltåldern nu blommar är det klart: Annorlunda blomfärg = Ingen art. Eller???

Pionen ovan har heller inget namn, men ska blomma för första gången. Vältajmat till pionfestivalen… Nedan mor och barn med ursprung Botan. Och dillpionen Bergiana.

Luktpionerna får man njuta av för den stora variationen av bladfärg. Och blomningen varar juni ut.Välkommen 18-21/5 kl 12 till 15!