Ibland får man höra att det är “lätt att göra rätt” ifråga om beskärning. Och att OM det skulle bli fel kan man ju göra på nåt annat sätt nästa gång… Bilderna ovan visar hur lätt det kan vara att göra fel – och att vissa skador inte går att reparera. Trots det kämpar träden med allt de har av vallningar, barriärbyggen och avstötning av sjuka grenar för att hindra öppna sår från att bli inkörsportar för allsköns angrepp.
Så låt oss börja med lite anatomi… Grenen ovan förenas med stammen av en grenkrage. När man sågar utanför den är allt frid och fröjd. Sågar man däremot i den, eller i själva stammen, har man opererat bort DEN grenens förmåga att hindra trädstammen från angrepp. Och infektioner, rötsvampar och annat otrevligt har motorväg ner genom trädet, ofta ända ner till foten. Nu råkar detta exemplar vara dött, men det beror på andra skador…
Här syns två av skadorna på den olyckliga apeln jag visade i förra bloggen. FÖRST är grenen avsågad på tok för djupt. SEDAN har man dragit av grenen så att stambarken följt med. TILL SIST har trädet gjort ett försök att valla in skadan (den millimeter-tjocka randen runt såret) men den potentialen fanns ju mest i den ved som slängts bort… Ja, sedan tappade den resten av barken, men det är ju en senare historia.
Här en kombiattack. Ett för djupt snitt, precis som ovan. Och så en för lång tapp (kläd-hängare som det brukar kallas) som blir till ett lika oläkbart sår. För det ligger utanför grenkragen…
Här är det ett gullregn som sett bättre dagar – något som inte är ovanligt eftersom de lätt får fläkskador och är allmänt känsliga. Tidigare rötangrepp i grenen syns som svarta barriärförsök i det fellagda snittet. Och vallningsförsöken är inte mycket att hänga i gran…
Samma ledsna gullregn, nån annanstans på kroppen. Här har busken försökt stöta bort en sjuk gren, och vallningen längs stammen sker som ett svar på sprickan som bildats. Att den kvarlämnade tappen inte läkt syns tydligt i skäret som saknar vallar. Man får ha galghumor för att skratta åt eländet…
Till sist en fälld ek som nog haft seriösa svampangrepp… I en avsågad gren ser man både den yttre svampiga veden och den tunna svarta barriärlinjen som skyddat kärnveden. Nederst har eken lyckats avvärja en skada ( den mörka kådliknande blorpen) troligen som svar på en skadad eller bruten gren. Och nu är dess saga all…
Två träd i vinterskrud: Det vänstra ett obeskuret plommonträd, det högra ett toppklippt körsbär. Eftersom upprättväxande stammar och grenar växer kraftigare, har körsbärsträdets växtkraft minskat. Men i mina ögon har det också blivit betydligt fulare…
Nu handlar det tyvärr inte bara om estetik och trädhöjd. Till prunusfamiljen, eller stenfrukterna som de kallas, hör bland annat körsbär, bigarråer, plommon, moreller och slån. Förutom att de har oerhört lätt för att dra på sig sjukdomar om de beskärs annat än på hösten (JAS-månaderna) kräver det man kallar “noggrann sårvård”, rena verktyg och korrekta snitt. Alltså motsatsen till det nysågade trädet i Tvååker centrum nedan… Korta snitt? Skarpa verktyg? 
Sedan gör prunusfamiljens medlemmar få grenar från gammal ved till skillad från tex äppelträd. Och de ger mest frukt på unga kortskott, vilket gör det rätt fånigt att klippa bort dem… Nedan ett fantastiskt bigarråträd, där blomknopparna syns som kompakta flockar längs taniga grenspetsar. När jag knackade på hos ägaren sa hon förvånat: “Jaså du tycker det är fint?? Vi funderar på att ta bort det för fåglarna tar alla bären…”
I en annan trädgård i Tvååker hittar jag ett hårt toppbeskuret träd. Att det handlar om prunus syns på de horisontella strecken längs stam och grenar. Att trädet orkat bryta nya skott är ett mirakel, om man så vill. Men så mycket mer lättplockad frukt blir det nog inte…
Man skulle kunna tro att alla träd tål lika mycket stryk. Till exempel är det rätt vanligt att forna tiders hamling används inte bara på alléträd men även på björk, oxel och fruktträd. Nedan har någon börjat hamla, det vill säga såga av alla toppar, vilket tydligen inte dödat trädet. Men sedan har man tröttnat, och resultatet blir den här rätt oklädsamma risborsten i jätteformat.
I en annan trädgård hittar jag ett plommonträd som fått för mycket stryk. En storm tog med sig barnens hoppställning, men missade bilen med en halvmeter, berättar ägaren. Och plommonet kan ju få en död i skönhet som klätterstöd till en klematis eller en yppig ros. Men nya grenar på den skadade sidan lär det inte bli…
Den gren som klarade sig undan den flygande ställningen har haft det tufft tidigare. Kvarlämnade tappar, felplacerade sågsnitt med mera gör att jag nog skulle satsa på ett nytt träd…
Vad betyder det att lämna kvar en tapp? Ja, man skapar en kanal in i trädet eller häckplantan där det saknas “läkkött”. Nu “läker” inte träd – de vallar in en skada, eller barrikaderar den skadade delen. Nedan syns den sorgliga historien från start till slut: Från fullt frisk till rötskadad och döende lindhäck…
Den totala avsaknaden av grenar på södersidan av kronan är fullt rationell för trädet. Varför växa åt söder när ljuset finns åt norr? Men även om boven i dramat skulle fällas, är skadan skedd, och det är bättre att fälla den unga eken.
En annan slags förhistoria kan man utläsa av björkraden invid parkeringen. Någon hade kanske ambitionen att skapa en björkhäck. Men resultatet har blivit taniga träd med hög tyngdpunkt och stor vindkänslighet.
Här är det en gracil grupp om tre som fått lite mer plats att utvecklas individuellt. Att det inte riktigt räckt syns av att man valt att kapa de grenar som växt in mot mitten av gruppen. Växtsättet är lite mer “typiskt” utåt än inåt om man så säger. Men beskärningen är gjord med fin känsla för helheten tycker jag.
Habitus för en bok är lite tomteluve-artat. Många frestas att stamma upp trädet eller knapra bort de nedersta grenarna, kanske för att få plats för sittplatser som här. Men ett träd som hör till Sveriges högsta och kan bli 300 år kanske har en anledning att ha tunga grenar ner mot mark…
Man kan också välja en hängbok i stället för den större varianten, men ett ord av varning kan vara på sin plats. Växtkraften finns där, och för att få balans i kronan behöver man börja beskära tidigt. Här är ett exemplar sett från olika håll. Trädet har gjort det enda vettiga – satsat på grenar där det funnits mest ljus. Men förr eller senare blir det för tungt för att det ska vara roligt. Och precis som lönnen har boken luriga grenar som inte tål att knipsas rakt av…
Habitus handlar inte bara om typiskt växtsätt ovan mark, men också hur ett träd beter sig under mark… I Aspen i Colorado finns världens största organism, har jag hört. Aspen sprider sig med underjordiska skott, dvs klonar sig själv utan slut. Vilka aspskott som är yngst i bilden nedan syns tydligt. Här hjälper det inte att beskära eller ens såga ner några träd till mark. Aspen finns kvar tills man gräver bort rötterna.
Andra exempel på “gökungar”, det vill säga träd och buskar som tar mer plats än man har lust med, är syréner och slånbär. Slånet bygger snabbt risiga dungar av diverse rotskott som envisas med att skjuta upp långt från moderplantan. Här är det bara grävmaskin som hjälper. Tyvärr ger slånet världens godaste likör, så utanför trädgården som här gör den ingen skada. Slånsnåren bjuder även utmärkta gömslen för fasan och småfågel tack vare taggarna…
Köper man en namnsort av syrén, till exempel Mme Lemoine, är den ympad på en grundstam. Och den kan få för sig att trava iväg under mark, och suga musten ur modersyrénen. De här småskotten behöver klippas bort innan de blir långa och gängliga – och med annan färg på blommorna…
I nästa blogg ska det handla om fruktträd. Snart dags att ge sig på aplar och päronträd med såg och sekatör. Men spara plommon- och körsbärsträd till hösten…
Ja, när träd och buskar växer för tätt, blir det förr eller senare för trångt. Vilket kan leda till det skavsår som tydligt syns på apelgrenens undersida i bilden ovan. Då är det för sent att “ta bort korsande grenar” – boven har redan ruttnat och fallit av. Och den skadade grenen, med väl utvecklad röta, behöver kortas i onödan. 
Som jag skrev senast finns det sätt att använda sig av det faktum att friväxande träd – och buskar och perenner – får en yppigare form. Det innebär att man tidigt får ta bort de omgivande träd/buskar som skulle kunna tvinga ens älsklingstall eller tuija att växa snett. Lika självklart är det att om man tvingar tre rosor eller perukbuskar att växa nära varann, ja då får man EN kropp av alltihop! Vilket är så fiffigt att man nästan svimmar…
Här är det klätterrosen Albertine i äppelrosa som sambor med den mörkare Tuscany superb. Än större effekt får man om de olika sorterna delar färg och inte bara plats.
Vill man i stället få en tydlig form bör man ge växten ifråga mindre konkurrens om livsrummet. Här är det ett gulbladigt gräs som naturligt växer i en prydlig tuva. Om det inte finns högre växter runtom som snor ljus och plats förstås. Enligt en instruktion jag läste för många år sedan i en engelsk trädgårdsbok måste detta gräs placeras i “ytterhörnet” av en plantering. Utan att ha en susning om varför gjorde jag som det stod. Ibland tar det tid innan man får aha-upplevelser…
Man kan också använda sig av olika sorter av samma art eller familj för att skapa förtätning. Här är det en limefärgad perukbuske ihop med grundarten (grönbladig) som skapar ett kompakt effektfullt moln av likartade blad. En bonus med den här sortens täta plantering är att ogräsen får det lite svårare än om man lämnar en meter mellan vardera busken, och formklipper dem i köttbulleform…
Ja, vad gör träd egentligen medan de växer? De fyller ut luftrummet omkring sig med stammar, grenar, mindre grenar, ännu mindre grenar, och så pyttesmå grenar. Inte olikt det sätt som våra blodådror sprids i vår kropp, eller hur en flod bygger ett delta på väg mot havet. Och? kanske du undrar. Ja, om det står TVÅ träd i ett luftrum, då gör de samma sak. Fast trängre. I stället för att bli en sparbanksek, knubbig och med låg tyngdpunkt som en sumobrottare, sträcker sig eken uppåt på jakt efter ljuset, och blir mer spolformad och gänglig. Eller bygger kronan ihop med grannträdet…
Här, på en åker nära Grimeton, har två träd bestämt sig för att samsas om luftrummet. Eller är det alla tre som gjort en gemensam kronform?
Här är det en björk och en lönn som byggt en krona ihop. Det syns tydligt på lönnen (den högra av de två i mitten av bilden) att den tvingats böja av i en gracil båge åt höger. Det listiga är dock att den snillat sig tillbaka västerut längre upp – för att bibehålla vikten så nära sin mittpunkt som möjligt.
Igår morse fotade jag ett annat av mina kärleksträd, en gigantisk björk precis utanför entrén till visningsträdgården. Jag tror aldrig att den blivit beskuren, den har inga synliga skador, och den är ett praktexempel på hur trädet självt upprätthåller en balans över sitt centrum. Den lågt sittande grenen mot nordost kompenseras genom en lika kraftfull gren åt sydväst. MEN sedan återigen balanseras denna med en motvikt som utjämnar vikten åt sydost, och fyller upp nya outnyttjade luftrum av ljus. Pampigt!
Nu går det ju inte alltid så väl… Troligen blev det här trädet på en tomt i Tvååker angripet av sjukdom, och någon kapade topparna och lämnade resten som en skulptur vid infarten. Eller var det tvärtom sågandet som kom först, och sjukdomsangreppen och döden efteråt?
Träd har ju olika motståndskraft mot angrepp – här är det sälggrenar som knäckts som tändstickor i senaste stormen. Liksom rönn och asp blir de sällan långlivade, och även om de tål mager och vattensjuk jord, finns det väl gränser. Sedan har vi alm- och asksjukan, som förvandlat stora hundraåriga bestånd till hudlösa skelett, och hotar att utrota dessa typiska giganter i kulturlandskapet i hela södra Sverige. Honungsskivling ilag med nån liten skalbagge som sprider svampens sporer gör ett förödande effektivt jobb, som verkar ostoppbart. Det forskarna hoppas på är att de träd som överlever ska vara resistenta, och i sin tur ge ny starkare avkomma. 
Nästa blogg kommer att handla om vad man kan använda den här insikten om träd till… Kommentera gärna DINA idéer!