Några av de många trädgårdar jag byggt de senaste femton åren har funnit vägen in i trädgårdspressen. På min hemsida ceciliasdesign.se kan du läsa om min första stora anläggning i Pixbo, en triangelformad praktrabatt vid en gammal lanthandel på Tjörn, och två av mina egna visningsträdgårdar - den ena nära Kungsbacka 1996, den senaste byggd 2009 nära Varberg.
Här kommer du att kunna njuta av senaste nytt från min ekologiska trädgård i Tvååker!
Vilka buskpioner kommer i blom i slutet av maj? Ja, eftersom våren var så tidig har knoppsättningen satt fart, och växtkraften trotsar de senaste veckornas kyliga nätter… Dillpionerna med sina lustiga blad och den låga näpna rosenpionen brukar visa färg i mitten av maj redan. Och så hoppas jag att mitt kejsarträd blommar i blått för första gången i vår!
Välkomna att ta med fikakorg till en blomstrande trädgård! 18-21/5 kl 12-15, och sista söndagen i maj – 28/5 kl 12-15.
Först är det lugnt och så är det lugnt och sen händer allt på en gång. Våren alltså. Växandet. Maskrosorna – i knopp redan!? Alla plantor som ska lyftas och delas innan de fått för många blad… I förra veckan besökte jag mitt favoritställe nära Skönevad – Alfs och Ingegerds Gunnarstorp. Inte främst för att shoppa daliaknölar men snarare för att få en behövlig dos lugn! Som många äldre trädgårds-älskare har de förmågan att göra saker när det är “dags”, utan knot eller synbar stress – med en följsamhet inför vad varje säsong behöver av rätt sysslor på rätt tid. Hur detta uppstår utan den så kallade oundvikliga stressfaktorn vet jag inte men jag försöker se och lära. Och försöker även låta bli att bli avundsjuk när Ingegerd kvittrar: “Visst ÄR det väl härligt att få vara lite kreativ… Titta här vad jag gjorde till torget i lördags!” Och så visar hon en outsägligt näpen och fånig “löktupp” – fullt i klass med Alfs grishundar och barrekorrar från i vintras.
Ovan syns Alfs hembyggda pergola med de sista resterna av fjolårets intorkade klockrankor. I växthuset är redan årets nysådda cobaea igång, och höstens jätteberg av nedklippta daliastjälkar har krympt till en fjärdedel. Snart är allt klart för plöjning och utsättande av alla vilande daliarötter som ännu sover med prydliga etiketter i lagerladan. Allt är som det ska vara.
För länge sedan fick jag ett rotskott av korkalm av en vänlig trädgårdsamatör. Några decimeter hög var den varken korkig eller skrämmande, och jag intalade mig att den säkert skulle hinna dö innan den blivit utlovade femton meter hög. Det tog flera år efter flytten till Munka gård innan den lilla telningen satte fart, men nu toppar jag och glesar den med jämna mellanrum – helst på vintern när grenarna är som allra vackrast att sätta i vas. Utan vatten mumifieras de till vackra luftiga skelett som håller länge länge.
Korkalmen (Ulmus minor var. Suberosa) är en underart till lundalmen, och säkert lika känslig för almsjuka som övriga almsläktingar. Men eftersom jag inte har alm i grannskapet kanske den klarar sig. Nu har den börjat göra rotskott, några upp till 8 meter från moderträdet, och de ska få flytta vidare till andra trädgårdar till våren…
För några veckor sedan stod jag i trädgården och njöt av trädens siluetter i skymningen. Plötsligt började jag undra över några konstiga ploppar som dinglade från kinesträdets nakna grenar. Men, tänkte jag, hur pinsamt är det att ett träd gått i frö när jag inte ens sett det blomma?? Och ännu märkligare eftersom det enligt wikipedia “inte förökar sig i Sverige”. Nähä. Men när jag fått tag i en av frökapslarna visade sig ett par mycket vackra och till synes fullt mogna frön.
Kinesträdet kallas på engelska bland annat Golden rain tree, och när jag för tio år sedan förmedlade ett välväxt exemplar till en kund i Särö antog jag att smeknamnet berodde på den oerhört vackra höstfärgen. Och eftersom jag aldrig sett mitt eget träd i blom förstod jag inte hur överväldigande blomningen kan vara, med hela trädet översållat av gula vippor. Nu blir det frösådd, och i sommar kanske någon vänlig besökare uppmärksammar blomningen även om jag skulle missa den…
