För länge sedan fick jag ett rotskott av korkalm av en vänlig trädgårdsamatör. Några decimeter hög var den varken korkig eller skrämmande, och jag intalade mig att den säkert skulle hinna dö innan den blivit utlovade femton meter hög. Det tog flera år efter flytten till Munka gård innan den lilla telningen satte fart, men nu toppar jag och glesar den med jämna mellanrum – helst på vintern när grenarna är som allra vackrast att sätta i vas. Utan vatten mumifieras de till vackra luftiga skelett som håller länge länge.

Korkalmen (Ulmus minor var. Suberosa) är en underart till lundalmen, och säkert lika känslig för almsjuka som övriga almsläktingar. Men eftersom jag inte har alm i grannskapet kanske den klarar sig. Nu har den börjat göra rotskott, några upp till 8 meter från moderträdet, och de ska få flytta vidare till andra trädgårdar till våren…