Blogg Cecilias Trädgård

Varenda pionodlare i Sydsverige måste vara i trans över årets rekordlånga blomning. Förra året var det roliga slut före midsommar, med Humlebo soldattorpspion en knapp sistasort att vissna. I år… slog min extrasenaste sort ut för några dagar sedan, och har fortfarande halvöppna knoppar i en mycket ovanlig gräddbeige ton med stick av ljusrosa. De senaste av Tyresöpionerna verkar ha fastnat i ett tillstånd av koma – vägrar ge upp, men skiter i att vissna.. Och rosorna… Hur illa har DE mått av sval och regnig vår och försommar?? Duchesse d’Angoulème med sin graciösa vekhet var en av de jag lyckades namnsätta på Trädgårdsföreningen i tisdags. I höst MÅSTE jag fixa en listigare spaljéring än ingen alls…

Av gårdagens besökare frågade 90 % om namnet på den aprikosrosa jätterosen. Albertine från 1921 har aldrig blommat så rikligt. I England lär den kunna täcka ett tvåvåningshus utan problem. Och jag mitt nöt planterade den mot ett 1.5 järnstöd…Just precis så ska knoppen se ut på Maiden´s Blush. Tack du okända besökare som gav mig namnet! En av mina nyblivna stamkunder Jennie sa beklagande om Kordesrosen Leverkusen från 1954: -För moderna blad för min smak! Synd att den har så vackra blommor…

Har inventerat rosor i trädgården senaste veckan och hittat flera jag trodde gått ut. Bland annat Hippolyte som tappat namnskylten, och gått som Tuscany tills jag tittade lite mer närgånget… Högre, med mer lilagrå ton i blomman – inte alls lik! En besökare pekade på en annan skyltlös ros och sa tvärsäkert: Den där har jag också! Eftersom rosknopparna inte ens slagit ut var jag måttligt imponerad. Tills jag läst på och insåg att hon hade rätt. För det är just knopparna, creme- och limegula som är så typiska…

För säkerhets skull ska jag ta en tur till Trädgårdsföreningen i morgon. Kanske får jag namn på de två sista av de namnlösa…

Pionerna blommar fortfarande. Fast det inte är högsommarvärme trivs alla växter och så kallade ogräs förträffligt. En ökänd vattendelare för besökarna i min ekologiska trädgård… Vissa ser inte träden för alla gigantiska groblad, darrgräs och nässlor. Andra ser bara det njutbara. Färger och former som samsas med varandra, frodigheten i det som växer, skalbaggarna och humlorna som flockas bland rosor och perenner.

-Men… Så här kan man ju också ha det, mumlade en äldre gentleman efter en lång rundvandring med sin fru. Det ser ju så friskt och grönt ut! Och jag som bara kryper omkring och lukar hela tiden… Hans fru säger sig inte vara trädgårdsintresserad. Hon fröjdas över helt andra saker än maken. – Men så roligt med alla tennbaljor och rostiga växtstöd som du har! Skönt att det inte är så… städat. Att man ser att det händer saker hela tiden och inte är så hemskt perfekt!

Hennes besök i trädgården blev kort. -Du har ju bara vresrosor överallt! Hon såg irriterad, nästan sur ut. Men jag tänkte tyst för mig själv: What´s not to like?

De blommar i ett från juni till oktober. De har tillräckligt med taggar för att avskräcka annat än de mest envetna rådjur. Om man slutar plocka bort vissna blommor, garantin för att blomningen ska fortgå, kan man koka syltade nyponhalvor med kanelstång och nejlikor. (Vansinnigt gott till rådjursstek om man är lagd åt det hållet…) Ofta doftar de fantastiskt. Inkorsningar med mängder av rosor har resulterat i namnsorter som inte alltid är vresroslika. Ja, och så är de småhärdiga. Upp till zon 6 eller 8 om man har (o)tur.

Men av det sextiotal rosor jag har valt att leva med är bara nio vresrosor. Ritausma från 1963 kan bli 2 x 3 meter utan speciell hjälp, Roserai de l’Hay med 110 års historia doftar himmelrike, och Dr Eckener har en märklig gulaprikosig blomfärg. Sedan kan man ju knåpa ihop egna sorter också. Frön från ett nypon gav tre helt olika rosor, varav den jag döpte till Aurora doftar mer än modersorten Roserai de l’Hay. Sådda ute i januari gror de fram i april, och sen är det bara att vänta på första blomningen…