Blogg Cecilias Trädgård

För länge sedan fick jag ett rotskott av korkalm av en vänlig trädgårdsamatör. Några decimeter hög var den varken korkig eller skrämmande, och jag intalade mig att den säkert skulle hinna dö innan den blivit utlovade femton meter hög. Det tog flera år efter flytten till Munka gård innan den lilla telningen satte fart, men nu toppar jag och glesar den med jämna mellanrum – helst på vintern när grenarna är som allra vackrast att sätta i vas. Utan vatten mumifieras de till vackra luftiga skelett som håller länge länge.

Korkalmen (Ulmus minor var. Suberosa) är en underart till lundalmen, och säkert lika känslig för almsjuka som övriga almsläktingar. Men eftersom jag inte har alm i grannskapet kanske den klarar sig. Nu har den börjat göra rotskott, några upp till 8 meter från moderträdet, och de ska få flytta vidare till andra trädgårdar till våren…

Att beskära handlar om att välja – och välja bort. Vad är vackert, harmoniskt och tilltalande och därför värt att spara? Och vad sticker i ögonen, eller förtar helhetsintrycket? Man kan kalla den där första analysen “okulärbesiktning” – det vill säga man tittar innan man sågar… Ett av mina favoritträd är cornus controversa, men två extraben bidrar inte med något speciellt!

Ormhasseln har också fått extraben, som faktiskt innebär ett framtida hot mot busken. Ofta är ormhasseln ympad på vanlig hassel – med okrulliga grenar – och för att hindra den från att ta över på grund av större växtkraft behöver skotten tas bort med jämna mellanrum.

Ofta växer träd och buskar kraftigare mot söder, och kan behöva gallras för att se mer balanserade ut. Paradisapeln ‘Red Jade’ (ovan) klipper jag ur lite grann varje vår, men vissa träd klarar balanserandet helt själva. Vid entrén står ett av mina favoritträd gulveden – Cladrastis kentukea. Vid köpet valde jag ett tvåstammigt i stället för enstammigt träd och har sedan aldrig beskurit det.

Det enda jag saknar är den där mytomspunna vita blåregnslika blomningen med doft.. Tyvärr är gulveden liksom kejsarträdet beroende av föregående års sommarvärme för knoppsättning, vilket ger en så kallad “sporadisk” blomning vart tredje till vart sjunde år enligt info på nätet. Och det ska helst ha hunnit bli femton tjugo år först. En kommentator på nätet förundrades över att gulveden så sällan används i kommunala parker, trots sin gracila växt, vackra lövverk och härdighet. Ja visst är det konstigt!

Ibland handlar beskärningsarbete mest om att nyttja sunda förnuft och ens förmåga att skapa balans och harmoni i en trädkrona eller ett buskage. Oftare handlar det om kunskaper. Att glesa en flergrenad buske som till exempel doftscherzmin eller pärlrönn kan gå bra, medan samma hårdhänta behandling betyder döden för uppväxta paradisbuskar… Förra veckan gick jag loss på ett igenväxt snår med daggros, smällspirea, och en överslingrig vildapel i trädgården. Alla tål en hel del tuktning, bara man vet vad man ska lämna kvar. Här valde jag att spara ungskotten på den rotäkta rosen, eftersom de äldre grenarna var mossanlupna och yviga och det snabbt kommer nya grenar från basen.

Daggrosen – Rosa glauca – har nu raka ungskott kvar och en krona som blivit mycket slankare. Smällspirea ‘Diabolo’ (till vänster i bild) fick en annan behandling. Eftersom den blommar på äldre grenar undvek jag att toppa men klippte bort två tredjedelar av grenarna till mark. Ofta väljer folk att toppa alla grenar, och hur fult DET kan bli framgår tydligt av grenarna nedan. Och ja, det var jag som fegklippte ginsten, eftersom den ogillar hård beskärning… Nu fick jag ändå klippa en grövre gren, eftersom tapparna stack i ögonen!

Ofta handlar det om att inte enbart titta på ETT objekt, men hur de tillsammans fyller ut en del av trädgården . Här i norrhörnet prioriterade jag apeln, med sin kraftfullt ormande stam. Och då fick den rödstammiga kornellen stryka på foten… När dess nya grenar kommer upp är de dessutom mycket mer färgglada och rakväxta.

Sen ska det bara köras några varv med ris till återvinningsstationen. Men en del av klippet kommer till glädje…

Här är det Juniperus virginiana ‘Grey Owl’ som fått offra några mjuka grenar. Enen ska höra till de mest torktåliga från USAs östkust. Söt som attan är den i alla fall, och min mest klappvänliga… Andra “mjukisar” är paraplytallen (se tidigare inlägg), och thuja koraeiensis med sina vittecknade barr. Här står den i förgrunden med sin “syster” thujopsis dolabrata – fiskbenstuijan.

Man kan ju alltid norpa en kvist eller två till en vas. Och hoppas att de växer snabbt!

Mitt kejsarträd är en gåva från från Tage Severin i Hällesåker. Själv satte han sitt frösådda bebisträd på sin inglasade veranda, i en rejält tilltagen jordbänk, men jag planterade ut mitt exemplar i trädgården. De första åren frös det ner, men nya skott kom igen. Vid flytten till Tvååker 2009 hade det hunnit bli dryga tre meter, och några år senare satte det blomknoppar. Varpå både knoppar och träd dog till våren…

Som många exotiska och gränshärdiga träd har kejsarträdet skör bark, så jag vågade inte såga ner det helt till mark. När de nya skotten växt till sig gallrade jag bort alla utom det kraftigaste – som nu är uppe på tre meter. Med knoppar!! Den vackra kronan med sina jätteblad skymtar överst i bilden ovan. En bonus är att de är ljuvligt ludna, därav namnet Paulownia tomentosa.

Och så var det där med blomningen, i syrénlila jätteklasar, med doft… “Oregelbunden” enligt Botaniska trädgården och “som sannolikt styrs av vinterns kyla och längd och föregående års sommar då knopparna anläggs.” Jag kan alltså ha tur till våren. Sommaren var varm torr och höll i sig längre än vanligt. Och vinter har vi ju nästan inte haft…

Det lustiga är alla varningar på nätet. En kvarts miljon frö per träd – hot mot inhemsk flora – “eco threat” som det står på både engelska och amerikanska hemsidor. Kanske tur att det knappt blommar ens i sydligaste Sverige. MEN JAG VILL!!!

Två lördagar i mars klockan 10-14 håller jag beskärningskurs i Stamnared. Det är Vuxenskolan i samarbete med LRF Stamnared som anordnar kursen och Bosagårdens musteri och fårfarm lånar ut sin fruktlund så vi har gott om träd att gå loss på!

Anmäl dig till lennart.karlsson@sv.se eller på telefon 077 440 00 33 senast 17/2. Fikakorg, kläder efter väder och verktyg tar du med dig, och priset är 450:- för båda lördagsträffarna.

De av er som följt min beskärningsblogg vet att det finns en och annan fallgrop att försöka undvika. Välkomna till ett förhoppningsvis soligt Stamnared i marsvärme!

Vi kommer väl att använda mindre verktyg än här på Munkagård, där de sista äppelträden grävs bort för att ge plats åt ett tjugotal parhus…