Blogg Cecilias Trädgård

Mari Ragnhult är konstnär med fantastisk känsla för färg och ett säkert öga för naturens rikedom på detaljer. Vi delar kärleken till både form och natur, men det var ändå nervöst att få förtroendet att bygga om hennes igenväxta slänt. Det är inte ofta jag rekommenderar totalslakt av en yta, men när jorden är full av vinda och kirskål måste den bort. De stora rododendronbuskarna behövde lyftas eftersom de skymde utsikten från ateljéfönstren, och fick bilda stomme till den nya anläggningen.

Mina designelever brukar fråga: “Men vad ska man börja med?! Växterna? Eller gångarna??” Och trots femton års designkurser har jag lika svårt att svara. För själv börjar jag olika varje gång… Ofta är det platsen, inte plantorna som blir startpunkt. Marklutning kräver något slags nivåbyggande – åtminstone om man har som mål att växterna ska trivas… Vart marken lutar – åt söder eller norr – hur blåsigt läget är och den befintliga jordmånen styr också växtvalen. Och så sätter omgivningen sina gränser. Skuggande träd, törstiga björkrötter, omfångsrika grannhäckar eller byggnader behöver tas med i kalkylen, etc, etc, etc.

Ett råd jag brukar ge är: Börja med det viktigaste! I Maris slänt valde jag att låta hennes fars frösådda rododendron dominera – både i höjd och i position. Från huset sett bildar de en slags portal vänster och höger om siktlinjen – och styr därmed både hur stor ytan måste bli för att det inte ska se för trångt ut och var gången måste hamna… Deras position styr även övriga växters placering. För om något annat tillåts bli bredare högre eller stiligare, då ÄR ju inte roddisarna “viktigast” längre! Lägre grupper av julrosor fungerade jättebra, liksom lägre långsamväxande lönnar.

Pallisaden byggd av ekstockar avgränsar den nivå som kommer att innehålla en hemmabyggd stocksoffa och fler av Maris naturstilleben. Nu i februari ska det transporteras drivved att komplettera fågelbo-installationen (översta bilden), läggas duk och markgrus till ytan framför ateljén, och sedan är det bara att vänta in vårblommande narcisser, julrosor, snödroppar och vivor…

Välkommen till vårmarknad i Cecilias Trädgård! Mellan klockan 12 och 15 kan du ögonshoppa, få tips om din egen trädgård och köpa små och stora rosor, fruktträd, och perenner i drivor. Det mesta är ekologiskt odlat och har INTE rest hit i pyttekrukor från Holland… Många av mina växter är kulturarv från gamla trädgårdar i Halland, och har bevisat sig vara friska, pigga och långlivade.

Nu börjas det – en sprillans ny säsong i det gröna!

Fruktlunden i Stamnared väntar på oss… Den 4/3 mellan klockan 10 och 14 tänkte jag att vi ska gå igenom grundläggande fakta om träd -anatomi, grenvinklar, sågsnitt, hur träd “läker” dvs vallar in skador – praktiskt träna två och två samt enskilt på de många träden i lunden OCH prata om vad som är bra och dåliga verktyg…(Det kommer att finnas både sågar och grensaxar till salu.)

Praktiskt nog finns det både unga/pigga och gamla/rassliga träd att välja mellan, så ni har möjlighet att få de utmaningar som ni känner för!

Det här trädet hoppade jag vid beskärningen i höstas – det blir ett bra övningsobjekt för oss…

Vi kommer att kunna gå in i musteriet och fika om vädret skulle bli svalare än önskvärt, men vindskyddsjacka, mössa och varma handskar gör allt mycket roligare…

Föreslår också att ni tar med de verktyg ni har, så kan vi pröva mer och mindre bra varianter under dagen! Stege är inte heller fel, om ni har möjliget att få med er en…

Den 11/3 arbetar vi vidare med det ni vill öva mer på. Helhetstänk är ofta det som är svårast – det vill säga svara på frågan vad som är viktigast. Inte bara för trädägaren men för trädet…

Och ibland är det omgivande växters krav som får bestämma. I förra veckan sågade jag ner en gigantisk hassel för att ge ljus åt perenner och rosor och nysatta fruktträd. “In gardening one needs be brutal”, som Vita Sackville-West brukade säga!

Välkomna hälsar Cecilia! Glöm inte matsäck och anteckningsblock!

Att bygga sitt trädgårdsrum kan handla om att försöka göra allt rätt. Rätt sorts växter, material till altandäck, gångar och portaler, rätt sorts växthus, grindar och växthöjder, och framför allt rätt sorts accessoarer. Men som Karin Berglund gillar att hävda FINNS det inget som är “rätt”. -I sin egen trädgård, säger hon, gör man som man vill!!!

I trädgårdshistorien finner man en tunn demarkationslinje mellan de som älskar att hata tomtar – och de som älskar att fylla alla tomrum med dem, samman med plastälgar i miniatyr, rådjur i keramik och annat pynt från jordens alla hörn. Själv är jag oresonligt kär i min flamingo i blå plast, numera klädsamt överväxt med gula och gröna alger. Jag är även mycket glad åt den trasiga sjögurkan i noppig keramik. Och jag ber inte om ursäkt. För om det är något jag lärt mig efter att ha formgett och anlagt ett åttiotal trädgårdar – man måste våga vara ärlig mot sina preferenser. Annars blir trädgården bara en blek kopia av någon annans smak och stil.

Att våga vara barnslig är att säga; Detta gläder mig. Detta ger min själ vingar och får mig att le. Detta är en miljö som bringar harmoni till min vardag.

1998 gick jag en kurs i cementgjutning, och i förra veckan hittade jag en av konstruktionsskisserna. “Ej gjord” står det på skissen. Antagligen tyckte jag den var för löjlig…

Texten lyder: Tvåvåningsbad för gråsparvar med trampolin och snorkeluthyrning.

Första gången jag såg den blev jag kär. Jag skulle välja växter till en anläggning på Särö 2004, och som vanligt for jag ner till Lindhults plantskola för att hitta sånt som inte fanns i var mans trädgård. Pinus x schwerinii var en av de barrväxter jag planterade i Säröträdgården, men det tog flera år innan jag köpte ett eget exemplar. De senaste åren har den börjat skjuta fart ordentligt, och i somras utbrast en av mina besökare -Men den där kommer ju att bli jättestor!?

Och? tänkte jag. Den går väl att toppa. Men inte än på ett tag!

Enligt internet dök den sammetslena fembarriga tallen upp i tysken Schwerinis park 1905, en korsning mellan Himalaya- och weymouthtall. Att den ger kottar tidigt kan jag bekräfta, men den sötaste kommentaren var att den “sällan klipps för att folk vill se vilken form den ska få”. Så det är DET jag har gjort! Tänk vad man lär sig på nätet.