Blogg Cecilias Trädgård

Först är det lugnt och så är det lugnt och sen händer allt på en gång. Våren alltså. Växandet. Maskrosorna – i knopp redan!? Alla plantor som ska lyftas och delas innan de fått för många blad… I förra veckan besökte jag mitt favoritställe nära Skönevad – Alfs och Ingegerds Gunnarstorp. Inte främst för att shoppa daliaknölar men snarare för att få en behövlig dos lugn! Som många äldre trädgårds-älskare har de förmågan att göra saker när det är “dags”, utan knot eller synbar stress – med en följsamhet inför vad varje säsong behöver av rätt sysslor på rätt tid. Hur detta uppstår utan den så kallade oundvikliga stressfaktorn vet jag inte men jag försöker se och lära. Och försöker även låta bli att bli avundsjuk när Ingegerd kvittrar: “Visst ÄR det väl härligt att få vara lite kreativ… Titta här vad jag gjorde till torget i lördags!” Och så visar hon en outsägligt näpen och fånig “löktupp” – fullt i klass med Alfs grishundar och barrekorrar från i vintras.

Ovan syns Alfs hembyggda pergola med de sista resterna av fjolårets intorkade klockrankor. I växthuset är redan årets nysådda cobaea igång, och höstens jätteberg av nedklippta daliastjälkar har krympt till en fjärdedel. Snart är allt klart för plöjning och utsättande av alla vilande daliarötter som ännu sover med prydliga etiketter i lagerladan. Allt är som det ska vara.

Den första helgen i april hade jag premiäröppet i trädgården. Den första riktiga vårvärmen dök upp samtidigt, med perfekt tajming… Det tyckte tydligen traktens grodor också, och vallfärdade till min damm för att lägga ägg.

Välkommen kommande söndagar i april! Mellan klockan 12 och 15 hjälper jag er att räta ut frågetecken kring design, materialval och växter! Kanske har grodynglen börjat kläckas, och salamandrarna dykt upp från vinteridet… Cecilia Sundholm

I tisdags träffade jag vårens första designkursare i Falkenberg. Ett piggt och entusiastiskt gäng som nu ska lära sig “allt” om trädgårdsdesign på fem tisdagkvällar. Det blir nog lätt. Hittade några scannade bilder från när jag startade MITT projekt – visningsträdgården här på Munkagård. Den nedersta bilden var den första jag tog, i början av april 2009. Var börjar vi? sa mina arbetare otåligt…

Att jag överlevde…

Jag minns hur stolt jag var när jag kom på vilken form jag skulle ha på min första pionträdgård – “piongenbanken i Gröninge” som jag kallade den. Jag hade fått låna grannens gräsmatta mittemot mitt torp, och tyckte att gamla pionsorter väl krävde gammaldags formgivning typ klosterträdgård.Några år därefter fylldes Gunnels (och min) trädgård med besökare från när och fjärran som doftade sig fram mellan överdådiga pionplantor.

2009 hade ambitionsnivån – och utrymmet! – växt lite grann. För första gången kunde jag bygga en trädgård helt från en plan yta på circa 2000 kvadrat. Så här blev det…

Den här syrénen hittade jag i en kundträdgård förra våren. Hon hade betalt någon för att klippa busken, vilket syns på de kapade tapparna till höger, och på den explosionsartade tillväxten av ungskott som plötsligt fick ljus och luft… Däremot blev de halvmurkna gamla grenarna kvarlämnade, något som ofta skylls på att det är svårt att komma åt med sågen – eller att personen ifråga har en vag misstanke om att sågning så nära roten kan innebära fara för hela busken. Vilket stämmer.

Här på Munkagård fanns syrénerna redan på plats 2009 när jag anlade parken och satte upp staket mot rådjuren. Och i vintras var det dags att kapa topparna en andra (eller tredje?) gång.

Att beskära i flera omgångar är bra av flera skäl: Du har alltid kvar en del av blomningen, men avlastar vikten från de kraftigaste grenarna. Och efter beskärningen släpps mer ljus in i kronan – som svarar med att göra grenar längre ner.

Återstår bara att såga bort den kvarvarande tappen – rockhängaren som den brukar kallas – så att syrénen slipper få rötangrepp.

Vill man sänka busken ytterligare, gör man om proceduren till hösten, eller året därpå, och så föryngrar man syrénen år för år utan att det nästan syns…

Fläder lämpar sig väl för en liknande beskärningsmetod – speciellt om man vill ha blommor till saft varje år. De grenar som lämnas orörda ger blommor och bär, medan de som sågas bort ända ner till mark ger plats för nya pigga skott. Flädern tål alltså att brutalkapas medan syrénen inte gör det…

Den här fläderbusken blev av med den äldsta veden 2014, och gav gott om blommor förra året.

Flerstammiga buskar finns det gott om i allas trädgårdar – doftscherzmin, paradisbuskar och forsythia bland annat. I januari gav jag mig på de jättebreda smällspireorna (physocarpus ‘Diabolo’) och sågade helt enkelt bort alla de yttersta grenarna ner till mark. I mitten finns naturligtvis blomningen kvar till våren, så länge man inte toppar de grenarna.

Roligt var att min limefärgade kornell (cornus Aurea) och den vitblommande Anna-Belle-hortensian fått jättemycket mer plats. Men dem tänker jag inte klippa utan staga upp för att utnyttja de långa gängliga grenarna till fullo.

Den gulbladiga smällspirean ‘Dart’s Gold’ var jag mindre snäll mot i höstas. Så här skabbigt ser det ut när man bara toppklipper.

Hasseln försökte jag gallra, men grenarna satt för tätt. Det bidde till slut bara en tummetott kvar. Men den kommer tillbaka!