Blogg Cecilias Trädgård

Den vanligaste skadan på träd i offentlig miljö är trimningsskador. Varför jag lade upp reklam för kokosmattor under beskärning – för om ogräset hålls borta från de små trädbenen, så kanske inte trimmaren går fullt så nära stammen…

Ovan är ett numera avlidet äppelträd med barken uppfläkt alldeles ovanför ympstället (den tjocka klumpen till vänster i bild). Nu är ju äppelträd extremt tåliga, men man brukar räkna med att åtminstone 20 % av stammen bör ha bark kvar för att hålla liv i löv och grenar. Ett körsbärsträd däremot klarar knappt några bensår innan det drabbas av sjukdom och röta. Ju närmare roten desto värre…

Här var det en skada som visade sig förödande. Körsbärsträdet klarade inte av att avgränsa skadan, med resultat att rötan fick fäste. Det är lätt att förstå att man måste besiktiga sina träd, och hinna såga ner de sjukdomsangripna…

Stammens inre påminde om gammal karl johan-svamp vid avverkningen. Ofta är det bra att upptäcka bristningar och barkskador nära basen innan man får trädet i huvudet.

Här är ett till synes skrottigt äppelträd som jag faktiskt ska rädda till ett bättre liv i vår. Det står i vägen för kommande husbyggen på Munkagård, och visst. Toppen är död. Och de nybildade grenarna lutar betänkligt. Men om man gräver upp trädet, kapar den döda toppen, så är det ju bara att sätta ner det snett – och unggrenarna kommer att växa rakt uppåt.

Här finns det också ett bensår, men invallat. Välkomna att hälsa på efter flytten!

Den första kokosmattan jag lade runt en nysatt lönn i trädgården 2009 håller fortfarande borta ogräset. I vintras skickade jag efter en till femtiopack och apeln Gul Richard fick en liten markkrage. Det kanske är hängslen OCH livrem men jag grundade även med barkmull efter plantering.

Ring 0736 64 32 30 för priser och beställning!

Mari Ragnhult är konstnär med fantastisk känsla för färg och ett säkert öga för naturens rikedom på detaljer. Vi delar kärleken till både form och natur, men det var ändå nervöst att få förtroendet att bygga om hennes igenväxta slänt. Det är inte ofta jag rekommenderar totalslakt av en yta, men när jorden är full av vinda och kirskål måste den bort. De stora rododendronbuskarna behövde lyftas eftersom de skymde utsikten från ateljéfönstren, och fick bilda stomme till den nya anläggningen.

Mina designelever brukar fråga: “Men vad ska man börja med?! Växterna? Eller gångarna??” Och trots femton års designkurser har jag lika svårt att svara. För själv börjar jag olika varje gång… Ofta är det platsen, inte plantorna som blir startpunkt. Marklutning kräver något slags nivåbyggande – åtminstone om man har som mål att växterna ska trivas… Vart marken lutar – åt söder eller norr – hur blåsigt läget är och den befintliga jordmånen styr också växtvalen. Och så sätter omgivningen sina gränser. Skuggande träd, törstiga björkrötter, omfångsrika grannhäckar eller byggnader behöver tas med i kalkylen, etc, etc, etc.

Ett råd jag brukar ge är: Börja med det viktigaste! I Maris slänt valde jag att låta hennes fars frösådda rododendron dominera – både i höjd och i position. Från huset sett bildar de en slags portal vänster och höger om siktlinjen – och styr därmed både hur stor ytan måste bli för att det inte ska se för trångt ut och var gången måste hamna… Deras position styr även övriga växters placering. För om något annat tillåts bli bredare högre eller stiligare, då ÄR ju inte roddisarna “viktigast” längre! Lägre grupper av julrosor fungerade jättebra, liksom lägre långsamväxande lönnar.

Pallisaden byggd av ekstockar avgränsar den nivå som kommer att innehålla en hemmabyggd stocksoffa och fler av Maris naturstilleben. Nu i februari ska det transporteras drivved att komplettera fågelbo-installationen (översta bilden), läggas duk och markgrus till ytan framför ateljén, och sedan är det bara att vänta in vårblommande narcisser, julrosor, snödroppar och vivor…