Första gången jag såg den blev jag kär. Jag skulle välja växter till en anläggning på Särö 2004, och som vanligt for jag ner till Lindhults plantskola för att hitta sånt som inte fanns i var mans trädgård. Pinus x schwerinii var en av de barrväxter jag planterade i Säröträdgården, men det tog flera år innan jag köpte ett eget exemplar. De senaste åren har den börjat skjuta fart ordentligt, och i somras utbrast en av mina besökare -Men den där kommer ju att bli jättestor!?
Och? tänkte jag. Den går väl att toppa. Men inte än på ett tag!
Enligt internet dök den sammetslena fembarriga tallen upp i tysken Schwerinis park 1905, en korsning mellan Himalaya- och weymouthtall. Att den ger kottar tidigt kan jag bekräfta, men den sötaste kommentaren var att den “sällan klipps för att folk vill se vilken form den ska få”. Så det är DET jag har gjort! Tänk vad man lär sig på nätet.
För länge sedan fick jag ett rotskott av korkalm av en vänlig trädgårdsamatör. Några decimeter hög var den varken korkig eller skrämmande, och jag intalade mig att den säkert skulle hinna dö innan den blivit utlovade femton meter hög. Det tog flera år efter flytten till Munka gård innan den lilla telningen satte fart, men nu toppar jag och glesar den med jämna mellanrum – helst på vintern när grenarna är som allra vackrast att sätta i vas. Utan vatten mumifieras de till vackra luftiga skelett som håller länge länge.
Korkalmen (Ulmus minor var. Suberosa) är en underart till lundalmen, och säkert lika känslig för almsjuka som övriga almsläktingar. Men eftersom jag inte har alm i grannskapet kanske den klarar sig. Nu har den börjat göra rotskott, några upp till 8 meter från moderträdet, och de ska få flytta vidare till andra trädgårdar till våren…