För några år sedan hade jag besök av Sara från Borås. Eftersom hon jobbar med barn föreslog hon något så barnsligt som att vi skulle provsmaka mina olika sorter svarta vinbär. Jaha, sa jag förvånat – vinbär som vinbär trodde jag i min enfald! Och mycket riktigt smakade alla mina sex sorter olika. Klart godast var den sort jag hittat många år tidigare intill ett förfallet skogsboställe nära Hällingsjö – troligen min äldsta eftersom stugan enligt en rostig skylt senast beboddes 1921… Vilken hembygdsförening som hållit skogen stången vet jag inte. Kanske det var de som satt vinbäret, kaprifolerna och pingstliljorna. Några år senare var rucklet rivet – och den omgivande skogen fällts över resterna av trädgård…

Två av sorterna härrör från mammas och pappas 60-talsträdgård i Falun – två av de andra fann jag efter att förre trädgårdsmästarbostaden i Vallda trekant bränts ner av brandkåren. Men bärbuskarna överlevde och fick flytta med mig från Kungsbacka till Tvååker 2009! Samtliga sorter är friska och rikbärande och med raffinerade skillnader i smak… Du som tänkt vara med på min beskärningskurs den 27/3 har möjlighet att köpa sticklingsmaterial – för vinbär rotar sig oerhört lätt!

När det gäller krusbär har jag haft mer koll på smakskillnader. Men i februari tillät jag mig vara tillräckligt barnslig för att fota de 6 varianterna – utan blad… Och visst skiljer sig till och med taggigheten åt! Den med längst taggar kommer från en gammal kålgård som tillhört Lisbeth och Nils Brogren ( som jag fått många gamla växtrariteter av). Lisbeth kallade den “syltkrusbär” och den har världens pyttigaste bär.

Visst verkar det fånigt att försöka se skillnader mellan taggar?? Men kanske är det för att många varken tittar på eller provsmakar sina gamla “risiga” bärbuskar som de grävs upp och slängs. Och ersätts med “moderna” sorter importerade från kontinenten. Gamla växter är inte “bara kulturhistoria” men även smakhistoria som är värd att bevara.

Från en av mina bästa vänner med gammal trädgård kommer två sorter med sisådär 90 år på nacken: Den ena har stora gröna genomskinliga bär, den andra orangeröda jättebär. Många av mina äldre parkbesökare mumlar nåt om att – Jo den hade nog min mamma/slash mormor… – Men vad kul att du sparat den! utbrister jag. Varpå de säger -Nää, det gjorde jag inte… Det lustiga är att på femtiotalet dog många gamla sorter ut, angripna av sjukdomar. Men Ingrids krusbärssorter måste ha växt tillräckligt isolerat för att klara sig. Och fantastiskt nog smakar de himmelskt också!Till sist en goding från pappas och mammas Faluträdgård. En modernare sort från 60-talet,med röda, tunnskaliga bär och frisk växt. Tyvärr är krusbär svårare att föröka från sticklingar, och i stället använder man sig av avläggning – dvs grenar som täcks med jord för att lockas att bilda nya rötter. Det tar tid – men är fullt möjligt.