Albertine, en fantastisk klätterros från 1921, var en av förra sommarens besöksfavoriter. En annan av favoriterna var Pembertonrosen Cornelia från 1925 – i blom fram till första frost i november… Båda är härdiga till zon 3.

Erinnerung an Brod, en gammal ungersk ros från 1886, träffade jag första gången i Fredriksdals rosmuseum. Där täckte den en 2×4 meters spaljé, men i min trädgård är den mer normal och klarar sig utan spaljering. Zon 3

Jag brukar rekommendera mina kunder att välja ros inte bara efter hur den ser ut, men främst ta reda på vilken familj den tillhör. I en blåsig och saltstänkt trädgård i Onsala föreslog jag kunden rosor med pimpinellblod, och rugosakorsningar. Det har fungerat utmärkt så här kommer några axplock från olika familjer som har robusta gener men utsökt grace…

Albarosor:

Blanche de Belgique från 1817 – zon 6. Oerhört blomvillig, väldoftande och vital!

Maiden’s Blush från sisådär 1629! Härdig, växer utmärkt på egna rötter, doftar…

Här syns den som små marsipanrosor till höger om Tyresöpionerna.

Minette från 1819 är en albaros som ofta hittas förvildad på gamla boställen. Vilket betyder att den klara vadsomhelst utan skötsel. Rotäkta exemplar passar för lähäckar i utkanten av trädgården. Rosa ljuvt doftande knubbiga blommor, zon 7…(Ej bild)

Från gallicafamiljen kommer några vackert flammiga, mörka skönheter med stark doft lämplig till potpurrier och doftoljor.

President de Sèze, zon 6, från 1830-talet, valdes för några år sedan till vackraste rosen av samlad rosexpertis och trädgårdsproffs… Rotäkta exemplar!

Duchesse d’Angoulème från 1821 är en av mina absoluta favoriter. Zon 5-ros som alltså mår finfint här på västkusten (zon 1 – 3) Även bilden är till salu…

Till gallicafamiljen hör även Tuscany från sent 1500-tal(!). Mörk, engångsblommande och trevligt lågväxt. Rotäkta exemplar.

Bourbonrosorna hör till de som man bara fastnar för – doften, formen, färgskalan…

Madame Ernest Calvat från 1880 har utsökt formade blommor. Zon 3, och lite gödsel varje vår gör den lycklig…

Honorine de Brabant blir spännande att få provodla, och extra-ex finns till salu i vår.

En polkaros annorlunda än Rosa Mundi, härdig till zon 4.

Wrams Gunnarstorp är en doldis utan känt födelseår, men det gör inget… Klätterros som klarar sig utan stöd, om man vill ha ett vällande växtsätt, fruktig doft, och med blom på oklippta årsskott håller den på till frost!

Den nedersta rosen är en okänd bourbon som jag döpt efter donatorn: Elsas mormors ros. Har anor från 1890-talet, och säljs som rotäkta. Blir med tiden hög och rikblommande och doftar förstås ljuvligt!

Rubiginosarosorna kallas även äppelrosor – för att bladen doftar grönt äpple! Förutsatt att de är gjorda före 1925. Här är tre sorter från 1797 till 1940 för dig som vill ha pampiga buskrosor med vacker höstfärg.

Magnifica från 1916 blommar mycket rikligt i juni, och klarar lätt att ledas upp i ett träd, eller växa som buskros. (Höger i bild – med Blanche de Belgique till vänster)

Manning’s Blush har funnits med sedan 1797, och får väl anses vara väldigt typisk för familjen…Fritz Nobis från 1940 har terosblod och bör alltså dofta annat än “bara” äpple! En av föräldrarna är Magnifica, och den är härdig till zon 5.

Så kommer vi till damascenarosorna… Två av mina första “hitterosor” från en nedbränd gård nära Gunnebo slott räddades som små skrangliga rötter, men har växt till sig under femton år på egna rötter. Den ena finns nu på Fredriksdals rosgenbank i väntan på att få ett namn…

Ros nummer två ska vara den Blush Damask som har anor sedan slutet på 1700-talet.

En av de mörkaste damaskrosorna är Duc de Cambridge från förra sekelskiftet. Härdig till zon 5, och utsökt vacker!

Bland pimpinellrosorna finns arten – salt- vind- och svälttålig som inga andra. Men där finns även Kordes korsning med terosdoft: Fruhlingsduft från 1949. Kraftig, storblommig och frisk. Användes förut som allébuskage vid Åsainfarten…

Stanwell Perpetual från 1838 är, som namnet antyder, evigblommande. Lika tålig som arten, och rotäkta plantor finns till salu.

För den som gillar det vilda har jag även frösådda pimpinellrosor till salu. Moderplantan sådde jag ur ett nypon från ett Hällingsjötorp på dekis. Rosorna har små ljusrosa majblom, och vackra svarta klotrunda nypon. Höjd circa 1,5 till 2 meter.

Daggrosen hör till de mer robusta arterna, lämpliga som färgaccent i blandade buskage. Kan klippas, eller släppas upp till 3 meter utan problem. Fröäkta plantor från min egen trädgård!

Till sist har vi kommit till rugosafamiljen – de allmänt använda vresrosorna. Rådjurssäkra, tokblommande fram till frost (om man plockar bort nyponen) och härdigare än de flesta andra rosor. Min första vita dubbla rugosa kom som donation från Budskär på 90-talet. Har ej namnsatts, men är mer regnvädertålig än den vanliga Blanc double de Coubert. Blir hög som på bilden i skugga, men “bara” 1,8 meter i sol. Formen på blommorna är utsökt, och doften likaså!

En annan rugosafavorit är Roseraie de l’Hay från 1901. Härdig till zon 6, väldoftande och med vacker “kropp” som tål klippning lika gärna som nedsågning till mark utan att bekommas.

Fast jag föredrar den otuktad som här vid bakre grinden i trädgården..(Till vänster Tomtorpets pion). Ett fåtal rotäkta exemplar finns till salu i vår.

Till våren kommer jag att försöka få fram sticklingsförökade plantor från min förtjusande White Grootendorst. Ovanligare än sin röda syster, och lanserad 1962.

Välkommen att tinga DINA favoriter från min vårkollektion. Begränsat antal av varje sort, så först till kvarn…!