Förutom de pioner som säljs som delningar av större plantor, bjuder trädgården på en hel del fröplantor. Rosenpionen, Paeonia weitchii, är en lågväxt art med majblom som ger gott om frö. Bebisarna får vita, rosa eller hallonröda blommor, och tål både sol och halvskugga. De vackra bladen är en bonus!
Buskpionerna ger också frö, som för att gro fort måste sås direkt de mognat. Nu tar ju plantorna hand om det själva, så på våren vittjar jag marken runt mina två Rockii-pioner (vita med mörk mitt) och säljer av småplantorna. Räkna med fem år till blom…
Många sår i kruka i stället, men eftersom bara de friska gror i mark slipper jag rensa bort eventuella sjuklingar.. Även den gula buskpionen gav frö i höstas (P lutea med små nickande klockor), så det blir några till salu i maj nångång…
Om man skulle ha turen att få frö på någon av sina luktpioner, är det stört omöjligt att gissa sig till hur bebisarna kommer att se ut. Enligt pionförädlarna bör man räkna med 10000 fröplantor för att få fram en godtagbar ny sort… Sådant tålamod har INTE jag ( och inte heller utrymmet!) så jag nöjer mig med att klona de 1800-talssorter jag har i samlingarna. Och den nya delningen blir en exakt kopia av moderplantan.
Det här är Svanen – eller Le Cygne som den heter. Sedan 1907 har den kallats allt från världens vackraste till den pipigaste, och några författare hävdar att även om man bara får se en perfekt blomma per decennium är den värd att vänta på… Bilden gör inte svanfjädrarna rättvisa, och doften får man föreställa sig!
Alice Crousse från 1872, samt Marie Crousse från 1892 (nedan) blir nya bekantskaper för mig. I år blir första gången jag ser dem i blom. Can´t wait…
Detsamma gäller Noemie Demay, lanserad 1867 av Calot. Myrtle Gentry från 1925 (nedan) är en av amerikanen Brands bästa korsningar, och lär ha den starkaste doften av alla… Rötterna var dessutom gigantiska så kropp lär den ha!
Gultonade pioner hör inte till vanligheterna, och eftersom färgen egentligen inte är kemisk, dvs del av blombladen, utan optisk, bleknar de flesta mot vitt efter en tids blomning. En klassiker är Laura Dessert från 1913.
Att denna marsipanbomb skulle finnas kvar ända sedan 1858 känns nästan overkligt. Även den hopknåpad av Calot givetvis! Andra pioner med gulstick är Ann Cousins från 1946 och Blush Queen från 1949.
Till sist en röding modell snyggare. Madame Furtado lanserad av Guerin år 1856 ser inte särskilt gammaldags ut, men … en skönhet förblir evigt ung sägs det.
Den här pionen från 1856 hör till visningsexemplaren i samlingen men finns som beställningssort. Gloire de Charles Gombault känns nästa utmanande modern för att ha 160 år på nacken!
På hemsidan kan du läsa artiklar från bland annat GP Bostad, Allers Trädgård och Gård&Torp där mina pioner – och odlingsråd – beskrivs. I boken PIONER från 2006 berättar Eva Robild om hur mitt samlande kom igång, och i Trädgårdsamatörernas tidning skrev jag själv om “jakten på pionskatten”, och om fynd som Emmas vita, Majs röda och familjen Skantzes rosa pion från Åsa… 
Madame de Verneville från 1885 har som främsta kvalité en mycket säregen och ljuvlig doft – annorlunda än någon av mina andra luktpioner. 
Det lär ha lanserats många tusen pioner sedan 1850-talet. Ändå säger många besökare tvärsäkert att – Ja, den där vanliga vita med rött i har jag hemma!
Många luktpioner som kallas “rosa” bleknar så småningom (eller snabbt!) till crèmevitt. Ovan är det Reine Hortense från 1857 som dock håller färgen rätt bra. Tyvärr såldes den slut i min förra trädgård, men nu är hon tillbaka igen!
En annan ljusrosa luktpion, världens kanske mest kända och älskade, är Madame Calot från 1856. I år är bara moderplantan från 2004 visningsexemplar, för beställda plantor har redan adopterats…
Aza Gray från 1885 finns med i boken Pioner – med sina mycket ranunkellika knoppar i prickigt! Stora blommor och kraftig upprätt planta – en klenod kort sagt…
Mer åt aprikos och laxrosa går färgerna hos Madame Jules Dessert från 1909. Enbart visningsexemplar i sommar, men delas för försäljning i höst.
Tidigblommande halvenkla med hallonrosa toner är Petite Renée från 1899 samt Prairie Afire från 1932. Nya för året – spännande!
Om någon av er läsare känner till ett möjligt namn – hör av er till mig!! Typiskt för Humlebo är de oerhört tätt packade blombladen, vilket gör dem lite känsliga för ihållande väta. I nästa blogg blir det de röda, gula och flerfärgade sorterna – och några rariteter från Tyresö slott som kommer att finnas till salu i år…
Marie Crousse från 1892, lätt doft och stora blommor.
Jag har en stor förkärlek till de med laxfärgade blommor. Madame Jules Dessert ovan är från 1909, medelhög och med rätt stora blommor. Nedan Monsieur Charles Leveques från 1861, som också har laxtoner och ljuvlig doft.
Madame Furtado från 1856 hoppas jag är namne med en av de halvenkla Tyresöpionerna. Det visar sig när jag kan jämföra doft, bladverk, blomtid och höjd till sommaren. Spännande!
De sista fyra sorterna är sådana som jag inte mött tidigare. Myrtle Gentry lanserad 1925 hade gigantiska rötter, och blomstorlek på 15-16 cm. Med doft! Say no more…
Noemie Demay från 1867ska vara tidigblommande med doft och med 14-18 cm stora blommor. Knappt man tror sina ögon…
De senaste åren har jag börjat bli lite förtjust i mer enkla sorter. Petite Renée från 1899 och Prairie Afire från 1932 är båda tidigblommande och kring 0,7 meter höga.
Dags för en ny omgång ljuvliga pioner från Frankrike! De 120 sorterna luktpionerna i trädgården kompletteras nästa vecka med 16 sorter lanserade mellan 1856 och 1946.. Säljs barrotade för dig som har bråttom, eller tidigt nästa vår i krukor. De plantor som fyller trädgårdens 2000 kvadrat delas bara på hösten, och beses lämpligen på plats i juni juli. Kolla blogginläggen från årets blomning!
Avalanche från 1907 blommar också extremt länge och doftar fantastiskt. En bonus är den trådfina röda kantningen på några av blombladen – som varierar i olika blommor dessutom!
En av fåtalet gula pioner från förra sekelskiftet är Laura Dessert lanserad 1913. Här i blom i parken i juli när hon redan börjat vitna…
Ann Cousins från 1946 har också ett distinkt gulstick liksom Blush Queen nedan från 1949.
Aza Gray från 1886 var en av de få pionsorter som inte överlevde flytten till Tvååker, men nu har jag plantor till salu igen. Typiska knoppar med prickar som en ranunkel och gigantiska blommor…
Alice Crousse från 1872 har doft och snittblomskvaliteer och blommar medeltidigt på säsongen.
Jeanne d’Arc är en ny bekantskap, men eftersom den tagits fram av Calot 1858 kan det aldrig bli fel. Ovanligt nog för hans pionsorter doftar den bara svagt, men såå snygg…