Några av de många trädgårdar jag byggt de senaste femton åren har funnit vägen in i trädgårdspressen. På min hemsida ceciliasdesign.se kan du läsa om min första stora anläggning i Pixbo, en triangelformad praktrabatt vid en gammal lanthandel på Tjörn, och två av mina egna visningsträdgårdar - den ena nära Kungsbacka 1996, den senaste byggd 2009 nära Varberg.
Här kommer du att kunna njuta av senaste nytt från min ekologiska trädgård i Tvååker!
Den första kokosmattan jag lade runt en nysatt lönn i trädgården 2009 håller fortfarande borta ogräset. I vintras skickade jag efter en till femtiopack och apeln Gul Richard fick en liten markkrage. Det kanske är hängslen OCH livrem men jag grundade även med barkmull efter plantering.
Ring 0736 64 32 30 för priser och beställning!
Första gången jag såg den blev jag kär. Jag skulle välja växter till en anläggning på Särö 2004, och som vanligt for jag ner till Lindhults plantskola för att hitta sånt som inte fanns i var mans trädgård. Pinus x schwerinii var en av de barrväxter jag planterade i Säröträdgården, men det tog flera år innan jag köpte ett eget exemplar. De senaste åren har den börjat skjuta fart ordentligt, och i somras utbrast en av mina besökare -Men den där kommer ju att bli jättestor!?
Och? tänkte jag. Den går väl att toppa. Men inte än på ett tag!
Enligt internet dök den sammetslena fembarriga tallen upp i tysken Schwerinis park 1905, en korsning mellan Himalaya- och weymouthtall. Att den ger kottar tidigt kan jag bekräfta, men den sötaste kommentaren var att den “sällan klipps för att folk vill se vilken form den ska få”. Så det är DET jag har gjort! Tänk vad man lär sig på nätet.
Att beskära handlar om att välja – och välja bort. Vad är vackert, harmoniskt och tilltalande och därför värt att spara? Och vad sticker i ögonen, eller förtar helhetsintrycket? Man kan kalla den där första analysen “okulärbesiktning” – det vill säga man tittar innan man sågar… Ett av mina favoritträd är cornus controversa, men två extraben bidrar inte med något speciellt!
Ormhasseln har också fått extraben, som faktiskt innebär ett framtida hot mot busken. Ofta är ormhasseln ympad på vanlig hassel – med okrulliga grenar – och för att hindra den från att ta över på grund av större växtkraft behöver skotten tas bort med jämna mellanrum.
Ofta växer träd och buskar kraftigare mot söder, och kan behöva gallras för att se mer balanserade ut. Paradisapeln ‘Red Jade’ (ovan) klipper jag ur lite grann varje vår, men vissa träd klarar balanserandet helt själva. Vid entrén står ett av mina favoritträd gulveden – Cladrastis kentukea. Vid köpet valde jag ett tvåstammigt i stället för enstammigt träd och har sedan aldrig beskurit det.
Det enda jag saknar är den där mytomspunna vita blåregnslika blomningen med doft.. Tyvärr är gulveden liksom kejsarträdet beroende av föregående års sommarvärme för knoppsättning, vilket ger en så kallad “sporadisk” blomning vart tredje till vart sjunde år enligt info på nätet. Och det ska helst ha hunnit bli femton tjugo år först. En kommentator på nätet förundrades över att gulveden så sällan används i kommunala parker, trots sin gracila växt, vackra lövverk och härdighet. Ja visst är det konstigt!
Ibland handlar beskärningsarbete mest om att nyttja sunda förnuft och ens förmåga att skapa balans och harmoni i en trädkrona eller ett buskage. Oftare handlar det om kunskaper. Att glesa en flergrenad buske som till exempel doftscherzmin eller pärlrönn kan gå bra, medan samma hårdhänta behandling betyder döden för uppväxta paradisbuskar… Förra veckan gick jag loss på ett igenväxt snår med daggros, smällspirea, och en överslingrig vildapel i trädgården. Alla tål en hel del tuktning, bara man vet vad man ska lämna kvar. Här valde jag att spara ungskotten på den rotäkta rosen, eftersom de äldre grenarna var mossanlupna och yviga och det snabbt kommer nya grenar från basen.
Daggrosen – Rosa glauca – har nu raka ungskott kvar och en krona som blivit mycket slankare. Smällspirea ‘Diabolo’ (till vänster i bild) fick en annan behandling. Eftersom den blommar på äldre grenar undvek jag att toppa men klippte bort två tredjedelar av grenarna till mark. Ofta väljer folk att toppa alla grenar, och hur fult DET kan bli framgår tydligt av grenarna nedan. Och ja, det var jag som fegklippte ginsten, eftersom den ogillar hård beskärning… Nu fick jag ändå klippa en grövre gren, eftersom tapparna stack i ögonen!
Ofta handlar det om att inte enbart titta på ETT objekt, men hur de tillsammans fyller ut en del av trädgården . Här i norrhörnet prioriterade jag apeln, med sin kraftfullt ormande stam. Och då fick den rödstammiga kornellen stryka på foten… När dess nya grenar kommer upp är de dessutom mycket mer färgglada och rakväxta.
Sen ska det bara köras några varv med ris till återvinningsstationen. Men en del av klippet kommer till glädje…
Här är det Juniperus virginiana ‘Grey Owl’ som fått offra några mjuka grenar. Enen ska höra till de mest torktåliga från USAs östkust. Söt som attan är den i alla fall, och min mest klappvänliga… Andra “mjukisar” är paraplytallen (se tidigare inlägg), och thuja koraeiensis med sina vittecknade barr. Här står den i förgrunden med sin “syster” thujopsis dolabrata – fiskbenstuijan.
Man kan ju alltid norpa en kvist eller två till en vas. Och hoppas att de växer snabbt!
Mitt kejsarträd är en gåva från från Tage Severin i Hällesåker. Själv satte han sitt frösådda bebisträd på sin inglasade veranda, i en rejält tilltagen jordbänk, men jag planterade ut mitt exemplar i trädgården. De första åren frös det ner, men nya skott kom igen. Vid flytten till Tvååker 2009 hade det hunnit bli dryga tre meter, och några år senare satte det blomknoppar. Varpå både knoppar och träd dog till våren…
Som många exotiska och gränshärdiga träd har kejsarträdet skör bark, så jag vågade inte såga ner det helt till mark. När de nya skotten växt till sig gallrade jag bort alla utom det kraftigaste – som nu är uppe på tre meter. Med knoppar!! Den vackra kronan med sina jätteblad skymtar överst i bilden ovan. En bonus är att de är ljuvligt ludna, därav namnet Paulownia tomentosa.
Och så var det där med blomningen, i syrénlila jätteklasar, med doft… “Oregelbunden” enligt Botaniska trädgården och “som sannolikt styrs av vinterns kyla och längd och föregående års sommar då knopparna anläggs.” Jag kan alltså ha tur till våren. Sommaren var varm torr och höll i sig längre än vanligt. Och vinter har vi ju nästan inte haft…
Det lustiga är alla varningar på nätet. En kvarts miljon frö per träd – hot mot inhemsk flora – “eco threat” som det står på både engelska och amerikanska hemsidor. Kanske tur att det knappt blommar ens i sydligaste Sverige. MEN JAG VILL!!!
