Blogg Cecilias Trädgård

Det är tropikväxterna och höstens perenner som bär mig genom höstens kyla och blåst. Dahliorna och cannorna som alltid blommar vackert och trotsigt ända fram till frost, alla rönnbär som glänser ikapp med bladens höstfärger, en och annan höstflox som lyser bland vissnande sommarblomster. Än finns tid att njuta…

ÄPPELPÄPPELPIRUMPÄRON… Äpplets dag lanserades förra året som ett sätt att sprida kunskap om vårt svenska kulturarv – fruktträd som odlats sedan generationer, som anpassats till vårt klimat, och som tack vare våra svala höstar får utsökt smak och doft. Jag hade helgöppet med ett 40-tal insamlade äppelsorter – varav de flesta av mina besökare inte kände igen mer än ett fåtal…

Förra veckan var jag på besök i en gammal fruktlund nära Torpa. Tony är tredje generationen förvaltare av allt från gamla mossbelupna päronjättar till nysatta äppel- och plommonträd köpta av mig i våras. Min väninna som var med rynkade först pannan över trädens skröplighet, tills jag undrade om hon inte kunde se skönheten även i förfallet. – De ger ju fortfarande frukt, och de föder oräkneliga insekter, bin och skalbaggar…. Och hur många trädgårdsägare känner du som inte bara skulle avverkat alla dessa träd för att få ‘öppet och rent runt huset’. Både du och Tony hör till en utrotningshotad skara människor som väljer att bevara kulturmiljöer, byggnader och träd från förra sekelskiftet trots allt slit det innebär…”

Ingrid höll naturligtvis med om att det finns biologiska värden som inte är uppenbara i till synes misskötta träd som borde klippts för ett decennium sedan. För mig är Tony en vardagshjälte som bevarat faderns och farfaderns livsverk. Men enligt honom själv ser de flesta bara fula träd och för högt gräs och menar “Varför tar du inte bort skiten!? Du kunde ju sälja av lite tomtmark i stället!”

Vi verkar ha svårt att skilja på rent och smutsigt, naturligt och onaturligt numera. Lika mycket monokultur som vi finner i det moderna jordbruket verkar vi bedriva i trädgårdarna, i våra torftiga matvanor och vårt sätt att raka, slipa, bespruta och medicinera våra kroppar. Trots att vi till 90 procent består av vatten, och antalet bakterier och virus som håller oss vid liv är oräkneliga till antalet. Rent är plast, kemiska livmedelstillsatser, sterila miljöer och duschande 3 gånger om dagen. Smutsigt är jord, maskar i komposten, gödsel och bakterier. Som om vi tror oss kunna tvätta rent från allt som vi lever av och med.

Började just läsa Eva Robilds senaste bok När själen får grönska. Hon hade ett träffande uttryck som fastnade hos mig. “Vi är ekologiska analfabeter” skriver hon.

Det är väl den kunskapen som är valet: Biologisk enfald eller mångfald…

Välkomna att träffa äpplen, päron och inläggningar från förr den 23-24/9 klockan 12 till 15…

Såå tursamt att jag satte igång sommarens gräv- och stökprojekt utan att ha en susning om hur lång tid det skulle ta… Och alltmedan vi grävde (mest min assistent Simon om sanningen ska fram!) växte projektet åt helt nya håll. Komposten som legat till sig i tre-fyra år visade sig perfekt ihop med mina balar halvförmultnad halm, utan en snigel i sikte men med drivor av daggmask. Och eftersom jag inte fick ner egna pumpafrön i våras åkte jag och köpte plantor från Gunnarstorp trädgårdar. Alf var tveksam till om pumporna skulle tåla flytten från deras åker, men de har piggat på sig fint. Hur många vattenmeloner jag kommer att kunna skörda står väl klart men bladen är vackra!

I veckan blev det lite nervöst att gräva färdigt för jag fick tillökning just på norra sidan av trädgården… Först såg jag bara EN igelkottbebis, sedan två till, och till sist upptäckte jag fru kotte med sina fem övriga barn i stengärdesgården. Jag blev rörd till tårar av att hon valt att föda hos MIG!!!

Ihop med alla rosor blommar faktiskt fortfarande flera av mina luktpioner. Rekordsent eftersom blomningen brukar vara över kring femte juli… Och idag kastade purjolöksblomman av sig mössan!

Tack vare det svala vädret blommar även de engångsblommande rosorna extra länge – till exempel Alchymist, Rosa Mundi, Madame Plantier och den läckra Albertine från 1920-talet. Och Magnifica ihop med scherzminen… Mums!

Välkommen att besöka en trädgård i ständig förändring hälsar Cecilia…

Midsommarhelgen förflöt med många glada besökare och märkligt fint väder trots vädervarningarna. Även denna vecka blommar massor av pionsorter ihop med alba- och gallicarosor som fyller trädgården med väldoft.Men jag har haft fullt upp med att mörda växter… Och hårdgallra buskar som plötsligt ter sig obefogat tråkiga (forsythian som blommar en vecka och sedan fyller omgivningen med fjantigt slingrande grenar utan slut) ointressanta (en okänd vresros med spretigt växtsätt) eller long overdue att passera till sällare marker… Men det började med en vag plan att göra en odlingsyta i norra delen av trädgården. Jag skissade på x antal varianter men tände inte för någon av dem. Tills jag tog fram de skoningslösa ögonen. “Men HALLÅÅ! Varför står alla de där buskarna och tar upp luft ljus och utrymme???”Från norra sidan syns effekten av gallringen ännu tydligare…Körsbärskornellen till vänster kapade jag en meter på både bredden och höjden. Den mörka smällspirean som vi gallrade redan i februari fick nu bara behålla sin nytillväxt och befriades frän gamla spretiga tvåmetersgrenar. Och vresrosen modell störtful med oräkneliga rotskott – ja den tog väl bara nån timme för mig och assistent Simon att gräva bort. Höstdessert-äpplet fick en ny fin plats, och eftersom man ibland tänker medan man gräver, insåg jag att stenkanten som legat sedan 2009 faktiskt var flyttbar…! Nu ska allt “bara” fyllas med kompost, gamla förmultnade halmbalar och en säck hönsgödsel. SEN! Ska det odlas pumpor och squash och till och med en vattenmelonplanta som jag föll till föga för på Bruces handelsträdgård förra veckan. Som Vita Sackville-West uttryckte det: “In gardening one needs be brutal.”