Blogg Cecilias Trädgård

Att naivt hävda att kärleken är viktigast, ja det fick jag ju äta upp snart nog. Igår invaderade de tidigare osynliga sniglarna infarten och plötsligt hade jag klippt 800 små och stora mördare… Räknar man 300 barnsniglar per avklippt huvud har jag blivit av med 24000 potentiella växtätare. Men medan åkrarna runt trädgården väntar på att bebyggas med Älvsbyhus har sniglarna inget som stör deras explosionsartade tillväxt. Och som så ofta när ett område koloniseras av spansk skogssnigel är det sällan mer än en hyresgäst eller husägare som går till motangrepp.

När jag nu håglöst stirrar ut över min trädgård och 2000 kvadratmeter gömslen ser jag inte färg och form och blommande dagliljor längre. Bara hur det kommer att se ut när monstren har tagit sig in.

1999 praktiserade jag på botaniska trädgården i Göteborg, och förfasades över alla jättehål i funkiablad och nysatta fröplantor. Min chef i rododendrondalen kämpade med sax, med numera förbjudna preparat, och varje dag. Hu, tänkte jag. De sex år som gått sedan jag byggde trädgården på arrendemark i Tvååker har jag varit förskonad från snigelangrepp, men nu…

Att njuta eller inte njuta, det är som sagt frågan. Man vill gärna ta ut morgondagens elände redan idag. Men så mycket tid man slösar bort…

På sätt och vis förstår jag frågan. Lever man, som de flesta av världens befolkning i städer, och dessutom mestadels inomhus dygnets timmar, blir det viktigt att prioritera. Det SKA blomma när man är ledig, på den egna balkongen eller i de visningsträdgårdar man besöker. Jag minns mina trädgårdselevers förvåning när jag föreslog ett besök till Botaniska trädgården i Göteborg. I februari.

Efteråt var de lyriska. Att nakna trädben hade så mycket att erbjuda, att vissna magnoliablad var värda att ta med hem, att det kalla vinterljuset fick skepnader att framträda helt annorlunda än i tydligt sommarljus…

För att se måste man titta. Ta sig tid. Uppmärksamma. Utan kärlek är kanske ingenting riktigt tillräckligt snyggt, smalt, kraftigt eller väldoftande. Den eviga kulten av ungt hull gäller inte bara oss människor men drabbar även växternas skara… De vissnar för fult, de blommar för kort tid, de ändrar färg från cerise till grårosa. Nä hu.

Skönheten ligger i betraktarens öga. Jag kan bli fascinerad av porslinsklockans gracila blommor. Men jag gillar även att de luktar svagt av räv. En lite frän och näbbig doft som kanske säger: Ja, snygg är jag. Men ät mig inte…!

Varenda pionodlare i Sydsverige måste vara i trans över årets rekordlånga blomning. Förra året var det roliga slut före midsommar, med Humlebo soldattorpspion en knapp sistasort att vissna. I år… slog min extrasenaste sort ut för några dagar sedan, och har fortfarande halvöppna knoppar i en mycket ovanlig gräddbeige ton med stick av ljusrosa. De senaste av Tyresöpionerna verkar ha fastnat i ett tillstånd av koma – vägrar ge upp, men skiter i att vissna.. Och rosorna… Hur illa har DE mått av sval och regnig vår och försommar?? Duchesse d’Angoulème med sin graciösa vekhet var en av de jag lyckades namnsätta på Trädgårdsföreningen i tisdags. I höst MÅSTE jag fixa en listigare spaljéring än ingen alls…

Av gårdagens besökare frågade 90 % om namnet på den aprikosrosa jätterosen. Albertine från 1921 har aldrig blommat så rikligt. I England lär den kunna täcka ett tvåvåningshus utan problem. Och jag mitt nöt planterade den mot ett 1.5 järnstöd…Just precis så ska knoppen se ut på Maiden´s Blush. Tack du okända besökare som gav mig namnet! En av mina nyblivna stamkunder Jennie sa beklagande om Kordesrosen Leverkusen från 1954: -För moderna blad för min smak! Synd att den har så vackra blommor…

Har inventerat rosor i trädgården senaste veckan och hittat flera jag trodde gått ut. Bland annat Hippolyte som tappat namnskylten, och gått som Tuscany tills jag tittade lite mer närgånget… Högre, med mer lilagrå ton i blomman – inte alls lik! En besökare pekade på en annan skyltlös ros och sa tvärsäkert: Den där har jag också! Eftersom rosknopparna inte ens slagit ut var jag måttligt imponerad. Tills jag läst på och insåg att hon hade rätt. För det är just knopparna, creme- och limegula som är så typiska…

För säkerhets skull ska jag ta en tur till Trädgårdsföreningen i morgon. Kanske får jag namn på de två sista av de namnlösa…