Blogg Cecilias Trädgård

I senaste bloggarna ställde jag två påståenden emot varandra som verkar oförenliga: När är det “trädet som vet bäst” och när ska vi beskära som “hjälp till självhjälp”? Ja, det beror på…

Ja, när träd och buskar växer för tätt, blir det förr eller senare för trångt. Vilket kan leda till det skavsår som tydligt syns på apelgrenens undersida i bilden ovan. Då är det för sent att “ta bort korsande grenar” – boven har redan ruttnat och fallit av. Och den skadade grenen, med väl utvecklad röta, behöver kortas i onödan.

Den övre bilden visar en oxbärsbuske med väl fryntlig livslust. Innan skavsåren kommit på plats har man fritt fram att välja vilka grenar man vill offra – till exempel de som hänger ut över gången till höger. “Riv för att få luft och ljus” som man uttryckte det på sextiotalet är en bra regel att ta till vid sådan här grengallring. Och snitten lägger du så nära mark som möjligt. ELLER en bit ut på grenarna..

Som jag skrev senast finns det sätt att använda sig av det faktum att friväxande träd – och buskar och perenner – får en yppigare form. Det innebär att man tidigt får ta bort de omgivande träd/buskar som skulle kunna tvinga ens älsklingstall eller tuija att växa snett. Lika självklart är det att om man tvingar tre rosor eller perukbuskar att växa nära varann, ja då får man EN kropp av alltihop! Vilket är så fiffigt att man nästan svimmar…

Här är det klätterrosen Albertine i äppelrosa som sambor med den mörkare Tuscany superb. Än större effekt får man om de olika sorterna delar färg och inte bara plats.

Vill man i stället få en tydlig form bör man ge växten ifråga mindre konkurrens om livsrummet. Här är det ett gulbladigt gräs som naturligt växer i en prydlig tuva. Om det inte finns högre växter runtom som snor ljus och plats förstås. Enligt en instruktion jag läste för många år sedan i en engelsk trädgårdsbok måste detta gräs placeras i “ytterhörnet” av en plantering. Utan att ha en susning om varför gjorde jag som det stod. Ibland tar det tid innan man får aha-upplevelser…

Man kan också använda sig av olika sorter av samma art eller familj för att skapa förtätning. Här är det en limefärgad perukbuske ihop med grundarten (grönbladig) som skapar ett kompakt effektfullt moln av likartade blad. En bonus med den här sortens täta plantering är att ogräsen får det lite svårare än om man lämnar en meter mellan vardera busken, och formklipper dem i köttbulleform…

Fortsätt gärna lägga in kommentarer på dina aha-upplevelser. Och gå ut och njut av vintrade trädben…

Ja, vad gör träd egentligen medan de växer? De fyller ut luftrummet omkring sig med stammar, grenar, mindre grenar, ännu mindre grenar, och så pyttesmå grenar. Inte olikt det sätt som våra blodådror sprids i vår kropp, eller hur en flod bygger ett delta på väg mot havet. Och? kanske du undrar. Ja, om det står TVÅ träd i ett luftrum, då gör de samma sak. Fast trängre. I stället för att bli en sparbanksek, knubbig och med låg tyngdpunkt som en sumobrottare, sträcker sig eken uppåt på jakt efter ljuset, och blir mer spolformad och gänglig. Eller bygger kronan ihop med grannträdet… Här, på en åker nära Grimeton, har två träd bestämt sig för att samsas om luftrummet. Eller är det alla tre som gjort en gemensam kronform?

Här är det en björk och en lönn som byggt en krona ihop. Det syns tydligt på lönnen (den högra av de två i mitten av bilden) att den tvingats böja av i en gracil båge åt höger. Det listiga är dock att den snillat sig tillbaka västerut längre upp – för att bibehålla vikten så nära sin mittpunkt som möjligt.

Igår morse fotade jag ett annat av mina kärleksträd, en gigantisk björk precis utanför entrén till visningsträdgården. Jag tror aldrig att den blivit beskuren, den har inga synliga skador, och den är ett praktexempel på hur trädet självt upprätthåller en balans över sitt centrum. Den lågt sittande grenen mot nordost kompenseras genom en lika kraftfull gren åt sydväst. MEN sedan återigen balanseras denna med en motvikt som utjämnar vikten åt sydost, och fyller upp nya outnyttjade luftrum av ljus. Pampigt!

Nu går det ju inte alltid så väl… Troligen blev det här trädet på en tomt i Tvååker angripet av sjukdom, och någon kapade topparna och lämnade resten som en skulptur vid infarten. Eller var det tvärtom sågandet som kom först, och sjukdomsangreppen och döden efteråt?

Träd har ju olika motståndskraft mot angrepp – här är det sälggrenar som knäckts som tändstickor i senaste stormen. Liksom rönn och asp blir de sällan långlivade, och även om de tål mager och vattensjuk jord, finns det väl gränser. Sedan har vi alm- och asksjukan, som förvandlat stora hundraåriga bestånd till hudlösa skelett, och hotar att utrota dessa typiska giganter i kulturlandskapet i hela södra Sverige. Honungsskivling ilag med nån liten skalbagge som sprider svampens sporer gör ett förödande effektivt jobb, som verkar ostoppbart. Det forskarna hoppas på är att de träd som överlever ska vara resistenta, och i sin tur ge ny starkare avkomma.

Håll i er – nu blir det naket!!

Nästa blogg kommer att handla om vad man kan använda den här insikten om träd till… Kommentera gärna DINA idéer!

Ja, så här kan en invallning se ut, när den lyckats. Trädet har byggt en barriär runt en skadad eller en avsågad gren, och även om den tidigare grenstumpen ruttnat bort, klarar trädet av att bjuda nån fågel på ett vindskyddad bohåla utan att lida nämnvärt.

Men i samma äppelträd finns exempel på utomordentligt tydliga felskär, som jag beskrev i senaste bloggen. Eftersom grenen tagits av innanför i stället för utanför grenkragen kan trädet inte bygga upp något försvar. Här har snittet dödat resten av grenen (som synes av den övre bilden). Och även barken under såret ser ut att hänga löst, vilket är ungefär lika kul för ett träd som för oss… Tyvärr sitter nästa barriär för trädets del nere vid mark. Vilket kommer att döda hela trädet.

Nu tror ju de flesta så kallade “ekonomiskt lagda” kunder som anlitar en granne eller nåns kompis att “det där skulle jag lika gärna kunnat göra själv… Ska det kosta nåt, då får det hellre vara!” Och – som jag skrev i förra bloggen – ibland skulle resultatet i alla fall inte kunna bli sämre…

Men det vi som säljer vårt kunnande gör är inte bra att fräsa runt och såga av det som sticker ut, eller klippa av alla upprätta grenar för att man “ska kunna kasta en hatt genom kronan” som många läst sig till. Det börjar med en analys av hur trädet, rosen eller busken mår. Mer om det strax, men ta först en titt på björken ovan! Ett klassiskt exempel på en tvådelad stam, med det jag kallat blixtlåsformation i mitten. Här handlar det om att kanske undvika att parkera under björken när stormarna drar in… För om vinddraget och vridmomentet blir för stort är det precis här i fästet, skört och rötskadat som det är, som björken kommer att fläkas itu… I nedre delen av “blixtlåset” syns tydligt att barken börjat lossna – ett tecken på angrepp som trädet ej lyckats stänga ute, och bara två meter ovan mark.

Så – hur ska man tänka om man vill undvika skador på liv och egendom? Man använder beskärning som ett slags “hjälp till självhjälp”. Har till exempel ett träd en instabil dubbelstam, ja då får man se till att de båda “benen” inte blir för sneda och vinda, och framför allt inte för tunga eller obalanserade. Kanske man tar sig en funderare på varifrån vinden kan tänkas komma, och kompensera för det när man tar bort ditt eller datt. Och det gäller att starta när trädet är ungt, så man slipper ta till lyftkran…

Annars är det ju rätt lätt att beskära rätt. Bara att följa fyra grundråd, som man kan hitta i vilken instruktionsbok som helst… 1) Ta bort allt dött. 2) Ta bort det som är sjukt. 3) Ta bort korsande grenar (men vilken av dem får man klura ut själv!) 4) Se till att det finns en balans i kronan när du är klar…

Min sista bild är mitt favoritträd på gården mellan min lägenhet och den inhägnade visningsträdgården. Under mina beskärningskurser kallar jag det för mitt dansande träd, och de flesta stirrar oförstående först på trädet och sedan på mig. Vaddå dans?

DET är balans! Och här har det uppstått som ett resultat av inte alltför många ingrepp, och av trädets förmåga att bygga ny balans som svar på skador, stormar, gungor och knivattacker. Som min chef på Botan brukade säga när jag hade praktik där 1999: Trädet vet alltid bäst!

De flesta som betalar för att få sina buskar och träd beskurna borde få betalt för de skador som åsamkas. Däribland kommunala förvaltningar som betalar för felaktiga ingrepp som avsevärt förkortar livet på alléträd och parkbuskage. Pottklippning kallas det inom vår bransch, en metod som går ut på att nån snabbt och hurtigt drar över allt ovan en viss höjd över marken med motorsåg.

En av de vanligaste skadorna beror på att man inte skiljer på grenar – som går att ta av om man behåller grenkragen som skyddar mot röta – och tvådelade stammar – som inte har förmågan att valla igen den halva som förlorats. Det finns liksom inget läkkött, för att uttrycka det klumpigt… Ibland, som nedan, är det till och med tredelade stammar, där ingen del kan tas av utan risk för snabb bråd död…Att det handlar om en flerdelad stam i stället för en stam med två grenar syns tydligt på de blixtlåsliknande formerna, nedan i närbild. Alla som provat på att beskära har väl hört talas om att det är viktigt NÄR man ska och inte ska ge sig på plommon, körsbär, japanska lönnar och så kallade exotiska träd. Regeln om JAS-beskärning -dvs i juli augusti september – är bra att hålla sig till om man är osäker. Träden växer fortfarande, invallningen av skador sker effektivt, och innan vintern har trädet skaffat försvar mot frys- och virusangrepp.

Lönn och björk är bra att såga i på våren – om man vill ha lönnsirap och blödande sår… Eller om man vill bli av med dem snabbt!

Lönnar har ökänt luriga grenar, och ofta flerstammiga delningar som man måste se upp med.Knepet är att börja med avlastande klipp när lönnen är ung. Här är det amerikansk strimlönn, nedan en Eddie´s Wonder före och efter beskärning i september i höstas.

Här är det monsterklematisen Summer Wine som fått en brutalbeskärning. Den 3 januari… Ibland kan man vilja decimera radikalt, och i det här fallet valde jag att låta de två klängrosorna Alchymiste och Leverkusen få lite livsrum till sommaren. Att klematisen skulle knalldö finner jag ofantligt otroligt, men det får gå som det vill…

Ibland kan man använda beskärning som medicin. Svarta vinbär som gärna får mjöldagg kan behöva klippas ur för att ge luft och ljus – och färre men större bär förstås. Nedan ser du de lavklädda grenar som avslöjar vad som ska bort. Äldre än 3-åriga grenar tas bort på svarta vinbärsbuskar – äldre än 5-åriga på röda vinbär.Robusta som de är går det nästan att klippa och glesa närsomhelst. Men gör du det tidigt i april får du sekatörlånga sticklingar som lätt gör egna rötter…

Slutligen kan man använda beskärning som ett sätt att hämma tillväxt. Man stjäl livskraft så att säga men utan att åsamka skador. Min korkalm skulle gärna vilja bli femton meter hög. Men det vill inte jag… Här har jag behållit de flerdelade stammarna som sprider energin till flera toppar och därmed ger långsammare höjdtillväxt. Men sedan snor jag snittgrenar i yttre delar av trädet lite då och då, som hamnar hos florister i Göteborg eller i vas i paviljongen.

Förr beskar man när det blev tid över. Oftast januari februari ifråga om äppelträd och päron. Rekommendationerna numera är “inte kallare än fem minusgrader, och inte så sent att de börjat knoppas.” Men allt går att göra fel, om man har slöa verktyg, lägger snittytorna för nära grenkragen (den lilla ringen runt basen på den gren man vill ta av) eller inte bryr sig om att lyssna på hur trädet balanserar sin vikt i förhållande till huvudstammen…

Här har en äppelgren blivit av med barken på grund av nåt sjukdomsangrepp, misslyckats med att valla in skadan som i stället ostört fortsätter ner längs huvudstammen mot rötterna. Och sedan är det trädets saga all…

Att sänka höjden på en buske eller ett träd brukar vara populärt. Ovanligare är det att välja sorter som INTE vill bli femton meter, och som sedan inte ständigt måste stympas. Här är det vanlig hassel respektive cornus controversa som strävar mot himlen med förvånande hastighet… Båda är dock stryktåliga och tål att tuktas.

Hasseln har sedan urminnes tider hamlats ner till mark för att ge vinterfoder åt djur och material till vidjor och staket och ljusinsläpp i öppna betesmarker. Så till förvåren åker sågen fram, och jag får luktärtssstöd till sommaren! Kornellfamiljen hör till de som med framgång pottklipps på kommunalplanteringar, så en sänkning med en-två meter kommer den att tåla.

Den senaste sändningen franska pioner har kommit i jord, ihop med spännande tulpanlökar och flyttade perenner. Helt sjukt att man kan plantera ända fram till nyår… Välkomna in i ett nytt växtår! Julrosorna, trollhasseln och kejsarolvonen ligger i startgroparna utan minsta bekymmer över minusgrader och snålblåst. Och dagliljebladen har hunnit sticka upp 15 centimeter. DET är lite tidigt!!