Varenda pionodlare i Sydsverige måste vara i trans över årets rekordlånga blomning. Förra året var det roliga slut före midsommar, med Humlebo soldattorpspion en knapp sistasort att vissna. I år… slog min extrasenaste sort ut för några dagar sedan, och har fortfarande halvöppna knoppar i en mycket ovanlig gräddbeige ton med stick av ljusrosa. De senaste av Tyresöpionerna verkar ha fastnat i ett tillstånd av koma – vägrar ge upp, men skiter i att vissna.. Och rosorna… Hur illa har DE mått av sval och regnig vår och försommar?? Duchesse d’Angoulème med sin graciösa vekhet var en av de jag lyckades namnsätta på Trädgårdsföreningen i tisdags. I höst MÅSTE jag fixa en listigare spaljéring än ingen alls…
Av gårdagens besökare frågade 90 % om namnet på den aprikosrosa jätterosen. Albertine från 1921 har aldrig blommat så rikligt. I England lär den kunna täcka ett tvåvåningshus utan problem. Och jag mitt nöt planterade den mot ett 1.5 järnstöd…Just precis så ska knoppen se ut på Maiden´s Blush. Tack du okända besökare som gav mig namnet! En av mina nyblivna stamkunder Jennie sa beklagande om Kordesrosen Leverkusen från 1954: -För moderna blad för min smak! Synd att den har så vackra blommor…
Välkommen åter… Snart är det självplock av min ekologiska svarta vinbär. Och sedan är det dags att dra fram en stol och begrunda den magiska svärtan i Summer Wine, min mörkaste daglilja..
Vilka vackra och inspirerande bilder Cecilia! De väcker habegär…kommer snart tillbaks.
Kram från hon som inte gillar blanka rosblad;_)