Klart jag måste ha ett tomatväxthus!! Tanken föddes utan att jag visste var den fick luft ifrån och platsen var ju given – det vill säga den enda plana ytan jag har kvar i parken… Med lite grejor i vägen bara… Men halmen kan jag ju grunda markbäddarna med (så länge som den balen legat är den nog lagom komposterad för att ge tomatisarna en finfin start!) Och gratis-stenarna som en anläggare dumpade innanför dubbelgrindarna i höstas får väl min hjältemodiga anställde rulla iväg nån gång framöver… Some other day.

Design handlar om mer än inspiration, jag vet. Men den visar vägen. Och ger uthålligheten som behövs när alla praktiska val och problem anfaller en bakifrån. Jag känner ju redan doften av varma tomatblad, ser tydligt alla basilikaplantorna som undervegetation, och en slinga av den där läckra kinesiska Xin tai-gurkan på väg uppför ett snöre… Snöre!? OCH HUR SKA DET FÄSTAS DÅ???

Ända sedan jag valde att byta en karriär som fotolärare och tidningsskribent mot en osäker framtid som trädgårdsdesigner och anläggare i slutet av 90-talet har jag haft hjälp av den gode Goethes ord om att våga välja med hjärtat. För, som han skrev – När man följer sin ingivelse kommer som på ett nästan magiskt sätt alla möjliga människor och omständigheter till ens hjälp…

Så vem dök upp med grävmaskin igår som av en händelse. Och hade tid över att brumma väck stenbumlingarna. Jo killen som har fått i uppdrag av hyresvärden att lägga om plattorna på framsidan av vårt hus, men först var tvungen att skrapa bort några kvadratmeter asfalt… Därav seriöst stor maskin. Tack Goethe.

Och tack Runåbergs för de förföriska texterna om tomatfröer. Som tur var såg jag inte den där raden om att de helst skulle odlas i växthus förrän fröna kommit.

Och sedan såg jag Åke Truedssons bild av 257 klasetomater – klart man måste odla Gelbe Dattelwein!! I HUR STORT VÄXTHUS!?

Stenarna är nu i alla fall inte INNE i huset… Och på väg till affären såg jag en jättehög med virke som bara verkade vänta på att få följa med mig och Goethe hem. Häpp!