Ända sedan tioårsåldern har jag burit runt på daggmask. Ja inte för jämnan, men från en väg till närmaste dike, eller ur en vattenpöl till torrare mark. Det kunde ta lång tid att komma fram till skolan, speciellt när regnet tvingat daggmaskarna att rymma upp på torra land. Jag förstod naturligtvis inte att deras gångar blivit vattenfyllda. Och det skulle ta 50 år innan jag nåtts av kuriosafakta som att gångarna kan bli upp till 80 år gamla. (Hur tog nån reda på det?) Eller att de håller bakre delen av kroppen fast förankrad i gångmynningen när de är uppe och skördar organiskt material att hala ner i djupen.
Över huvud taget är man väl inte upptagen med att reflektera över daggmaskars existens, genomsnittsålder eller parningsriter. Precis som så många andra varelser som vi inte grunnar på, och som är grunden för vår existens. Utan maskar, gråsuggor och andra marklevande kritter skulle vi översvämmas av ruttnande organiskt avfall.
Adoptera en mask! Mata jorden med ogräs, kompost, löv eller halm så den lilla välgöraren har något att gnaga på, dra ner, och berika vår matjord med! Använd inte gifter eller konstgödsel i trädgården. Då sätter du markens arbetare på svältkost – och i förlängningen dig själv.
