Den här syrénen hittade jag i en kundträdgård förra våren. Hon hade betalt någon för att klippa busken, vilket syns på de kapade tapparna till höger, och på den explosionsartade tillväxten av ungskott som plötsligt fick ljus och luft… Däremot blev de halvmurkna gamla grenarna kvarlämnade, något som ofta skylls på att det är svårt att komma åt med sågen – eller att personen ifråga har en vag misstanke om att sågning så nära roten kan innebära fara för hela busken. Vilket stämmer.
Här på Munkagård fanns syrénerna redan på plats 2009 när jag anlade parken och satte upp staket mot rådjuren. Och i vintras var det dags att kapa topparna en andra (eller tredje?) gång.
Att beskära i flera omgångar är bra av flera skäl: Du har alltid kvar en del av blomningen, men avlastar vikten från de kraftigaste grenarna. Och efter beskärningen släpps mer ljus in i kronan – som svarar med att göra grenar längre ner.
Återstår bara att såga bort den kvarvarande tappen – rockhängaren som den brukar kallas – så att syrénen slipper få rötangrepp.
Vill man sänka busken ytterligare, gör man om proceduren till hösten, eller året därpå, och så föryngrar man syrénen år för år utan att det nästan syns…
Fläder lämpar sig väl för en liknande beskärningsmetod – speciellt om man vill ha blommor till saft varje år. De grenar som lämnas orörda ger blommor och bär, medan de som sågas bort ända ner till mark ger plats för nya pigga skott. Flädern tål alltså att brutalkapas medan syrénen inte gör det…
Den här fläderbusken blev av med den äldsta veden 2014, och gav gott om blommor förra året.
Flerstammiga buskar finns det gott om i allas trädgårdar – doftscherzmin, paradisbuskar och forsythia bland annat. I januari gav jag mig på de jättebreda smällspireorna (physocarpus ‘Diabolo’) och sågade helt enkelt bort alla de yttersta grenarna ner till mark. I mitten finns naturligtvis blomningen kvar till våren, så länge man inte toppar de grenarna.
Roligt var att min limefärgade kornell (cornus Aurea) och den vitblommande Anna-Belle-hortensian fått jättemycket mer plats. Men dem tänker jag inte klippa utan staga upp för att utnyttja de långa gängliga grenarna till fullo.
Den gulbladiga smällspirean ‘Dart’s Gold’ var jag mindre snäll mot i höstas. Så här skabbigt ser det ut när man bara toppklipper.
Hasseln försökte jag gallra, men grenarna satt för tätt. Det bidde till slut bara en tummetott kvar. Men den kommer tillbaka!
