Den vanligaste skadan på träd i offentlig miljö är trimningsskador. Varför jag lade upp reklam för kokosmattor under beskärning – för om ogräset hålls borta från de små trädbenen, så kanske inte trimmaren går fullt så nära stammen…
Ovan är ett numera avlidet äppelträd med barken uppfläkt alldeles ovanför ympstället (den tjocka klumpen till vänster i bild). Nu är ju äppelträd extremt tåliga, men man brukar räkna med att åtminstone 20 % av stammen bör ha bark kvar för att hålla liv i löv och grenar. Ett körsbärsträd däremot klarar knappt några bensår innan det drabbas av sjukdom och röta. Ju närmare roten desto värre…
Här var det en skada som visade sig förödande. Körsbärsträdet klarade inte av att avgränsa skadan, med resultat att rötan fick fäste. Det är lätt att förstå att man måste besiktiga sina träd, och hinna såga ner de sjukdomsangripna…
Stammens inre påminde om gammal karl johan-svamp vid avverkningen. Ofta är det bra att upptäcka bristningar och barkskador nära basen innan man får trädet i huvudet.
Här är ett till synes skrottigt äppelträd som jag faktiskt ska rädda till ett bättre liv i vår. Det står i vägen för kommande husbyggen på Munkagård, och visst. Toppen är död. Och de nybildade grenarna lutar betänkligt. Men om man gräver upp trädet, kapar den döda toppen, så är det ju bara att sätta ner det snett – och unggrenarna kommer att växa rakt uppåt.
Här finns det också ett bensår, men invallat. Välkomna att hälsa på efter flytten!
