Att bygga sitt trädgårdsrum kan handla om att försöka göra allt rätt. Rätt sorts växter, material till altandäck, gångar och portaler, rätt sorts växthus, grindar och växthöjder, och framför allt rätt sorts accessoarer. Men som Karin Berglund gillar att hävda FINNS det inget som är “rätt”. -I sin egen trädgård, säger hon, gör man som man vill!!!
I trädgårdshistorien finner man en tunn demarkationslinje mellan de som älskar att hata tomtar – och de som älskar att fylla alla tomrum med dem, samman med plastälgar i miniatyr, rådjur i keramik och annat pynt från jordens alla hörn. Själv är jag oresonligt kär i min flamingo i blå plast, numera klädsamt överväxt med gula och gröna alger. Jag är även mycket glad åt den trasiga sjögurkan i noppig keramik. Och jag ber inte om ursäkt. För om det är något jag lärt mig efter att ha formgett och anlagt ett åttiotal trädgårdar – man måste våga vara ärlig mot sina preferenser. Annars blir trädgården bara en blek kopia av någon annans smak och stil.
Att våga vara barnslig är att säga; Detta gläder mig. Detta ger min själ vingar och får mig att le. Detta är en miljö som bringar harmoni till min vardag.
1998 gick jag en kurs i cementgjutning, och i förra veckan hittade jag en av konstruktionsskisserna. “Ej gjord” står det på skissen. Antagligen tyckte jag den var för löjlig…
Texten lyder: Tvåvåningsbad för gråsparvar med trampolin och snorkeluthyrning.
