Att beskära handlar om att välja – och välja bort. Vad är vackert, harmoniskt och tilltalande och därför värt att spara? Och vad sticker i ögonen, eller förtar helhetsintrycket? Man kan kalla den där första analysen “okulärbesiktning” – det vill säga man tittar innan man sågar… Ett av mina favoritträd är cornus controversa, men två extraben bidrar inte med något speciellt!
Ormhasseln har också fått extraben, som faktiskt innebär ett framtida hot mot busken. Ofta är ormhasseln ympad på vanlig hassel – med okrulliga grenar – och för att hindra den från att ta över på grund av större växtkraft behöver skotten tas bort med jämna mellanrum.
Ofta växer träd och buskar kraftigare mot söder, och kan behöva gallras för att se mer balanserade ut. Paradisapeln ‘Red Jade’ (ovan) klipper jag ur lite grann varje vår, men vissa träd klarar balanserandet helt själva. Vid entrén står ett av mina favoritträd gulveden – Cladrastis kentukea. Vid köpet valde jag ett tvåstammigt i stället för enstammigt träd och har sedan aldrig beskurit det.
Det enda jag saknar är den där mytomspunna vita blåregnslika blomningen med doft.. Tyvärr är gulveden liksom kejsarträdet beroende av föregående års sommarvärme för knoppsättning, vilket ger en så kallad “sporadisk” blomning vart tredje till vart sjunde år enligt info på nätet. Och det ska helst ha hunnit bli femton tjugo år först. En kommentator på nätet förundrades över att gulveden så sällan används i kommunala parker, trots sin gracila växt, vackra lövverk och härdighet. Ja visst är det konstigt!
