I morse gick jag omkring i trädgården med en känsla av mild desperation. Om allt börjat blomma sen typ igår – vad blir kvar tills sommarsäsongen driver över oss med bussbesökare, brunchservering och Tusen trädgårdar-dagar??
Rosenpionblommorna brukar i och för sig dyka upp i slutet av maj, och strandirisarna. Men bondpionerna – här vita och rosa dubbla – känns ovanligt tidiga. Och buskpionerna hinner knappt slå ut innan blombladen dalar mot marken. Det är värmen ihop med regnbristen tror jag… Och ändå har jag vattnat – även det rekordtidigt!
Förra aret var båda mina Rockii-buskpioner vita. Nu har den ena oförklarligt nog blivit rosa… Återstår att se vilka färger bebisplantorna får. Det tar ju några år!
Och tyskirisarna – här en trettiotalssort och en vildinsamlad i Grekland – brukar väl vänta tills i juni?? Kanske är det värmen som gör även mig förvirrad.
Utan att jag riktigt hållit koll på hur de spritt sig, har rapunkeln från Gunnebo slottspark börjat hitta nya platser både i och utanför min trädgård. Inte så konstigt, eftersom den är en vild ört – “vanlig” på femtiotalet, men sedan försvunnen från de flesta svenska marker. Jag finner den utsökt vacker, och njuter av den i vas den korta tid den blommar.
En annan halvvild växt är trädgårdsvivan – här i en 1700-talsvariant som i England kallas ‘Hose in Hose’ eftersom den har en dubbel blomtratt. Som regressiv gen dyker den bara upp ibland – men är så välkommen…
