Habitus pratar man om för att beskriva ett “typiskt” växtsätt för till exempel ekar eller björkar. Förutsatt att de fått utvecklas utan störningar förstås… Bakom min trädgård växer en ek som levt i skuggan av större träd, och i stället för en sparbanksek bidde det en halv.

Den totala avsaknaden av grenar på södersidan av kronan är fullt rationell för trädet. Varför växa åt söder när ljuset finns åt norr? Men även om boven i dramat skulle fällas, är skadan skedd, och det är bättre att fälla den unga eken.

Eken, sägs det, växer i 300 år, stårr still i 300 och dör i 300 år. Nedan syns två äldre ekar, som fått utvecklas fritt. Man ser alltså en lång tids förhistoria bara genom att titta på trädens nuvarande skepnad. Detsamma gäller min favoritbjörk vid entrén till trädgården: Oavsett om jag betraktar kronan från norr eller från östsidan fyller den ut sitt luftrum.

En annan slags förhistoria kan man utläsa av björkraden invid parkeringen. Någon hade kanske ambitionen att skapa en björkhäck. Men resultatet har blivit taniga träd med hög tyngdpunkt och stor vindkänslighet.

Här är det en gracil grupp om tre som fått lite mer plats att utvecklas individuellt. Att det inte riktigt räckt syns av att man valt att kapa de grenar som växt in mot mitten av gruppen. Växtsättet är lite mer “typiskt” utåt än inåt om man så säger. Men beskärningen är gjord med fin känsla för helheten tycker jag.

Habitus för en bok är lite tomteluve-artat. Många frestas att stamma upp trädet eller knapra bort de nedersta grenarna, kanske för att få plats för sittplatser som här. Men ett träd som hör till Sveriges högsta och kan bli 300 år kanske har en anledning att ha tunga grenar ner mot mark…

För de flesta trädägare är det viktigt att träden inte blir för höga och omfångsrika. I stället för att toppskära en björk till döds väljer några hängvarianten i stället – fortfarande en björk men med helt annorlunda habitus. Här två vackra exemplar från Tvååker. Olika namnsorter växer olika yvigt – vilka dessa är vet jag inte.

Man kan också välja en hängbok i stället för den större varianten, men ett ord av varning kan vara på sin plats. Växtkraften finns där, och för att få balans i kronan behöver man börja beskära tidigt. Här är ett exemplar sett från olika håll. Trädet har gjort det enda vettiga – satsat på grenar där det funnits mest ljus. Men förr eller senare blir det för tungt för att det ska vara roligt. Och precis som lönnen har boken luriga grenar som inte tål att knipsas rakt av…

Habitus handlar inte bara om typiskt växtsätt ovan mark, men också hur ett träd beter sig under mark… I Aspen i Colorado finns världens största organism, har jag hört. Aspen sprider sig med underjordiska skott, dvs klonar sig själv utan slut. Vilka aspskott som är yngst i bilden nedan syns tydligt. Här hjälper det inte att beskära eller ens såga ner några träd till mark. Aspen finns kvar tills man gräver bort rötterna.

Andra exempel på “gökungar”, det vill säga träd och buskar som tar mer plats än man har lust med, är syréner och slånbär. Slånet bygger snabbt risiga dungar av diverse rotskott som envisas med att skjuta upp långt från moderplantan. Här är det bara grävmaskin som hjälper. Tyvärr ger slånet världens godaste likör, så utanför trädgården som här gör den ingen skada. Slånsnåren bjuder även utmärkta gömslen för fasan och småfågel tack vare taggarna…

Köper man en namnsort av syrén, till exempel Mme Lemoine, är den ympad på en grundstam. Och den kan få för sig att trava iväg under mark, och suga musten ur modersyrénen. De här småskotten behöver klippas bort innan de blir långa och gängliga – och med annan färg på blommorna…

I nästa blogg ska det handla om fruktträd. Snart dags att ge sig på aplar och päronträd med såg och sekatör. Men spara plommon- och körsbärsträd till hösten…